Rädsla för döden
Är fortfarande lika dålig på att skriva här trots att jag sagt att det ska blir bättre. Anledningen är att jag mår väldigt dåligt och inte orkar med mycket. Idag fick jag en fråga om hur jag mår på en skala från 1-10 där tio är toppen, jag kom på att jag är en 2:a. En 1:a för mig är när man har självmordstankar och det har jag inte, jag är snarare rädd för att dö. Jag känner att jag inte hunnit med något i livet, jag har bara haft ett liv fullt med smärta än så länge och jag vill inte dö så här. Jag vill dö lycklig, jag vill ha hunnit med saker... men det skulle vara typiskt mig att dö nu.
Allt det här är något jag ständigt tänker på. Jag är så rädd. Jag är rädd för att dö i sömnen, att någon ska döda mig, att jag ska råka ut för en olycka och så mycket mer. Det har inte tagit över, men det finns ständigt närvarande. Jag undrar om det är vanligt att ha de här tankarna? Förut kändes det som att jag levde jag med döden. För varje gång jag träffade honom visste jag inte om det skulle vara min sista dag i livet, han kanske skulle bli så arg just den dagen att han råkade döda mig. Ändå fortsatte jag, jag vågade inte lämna honom och nu i efterhand kan jag tycka att det hela är helt sjukt. Hur orkade jag leva så? Hur orkade jag hantera det?
Det kanske är de känslor jag borde känt då som kommer nu i efterhand? Den där stora rädslan jag var tvungen att dölja för mig själv för att klara av att vara med honom? Det är över nu men jag känner mig ändå så mitt i det, det gör så ont att jag varit med om allt det där. Det känns som någon klöst mig till små bitar inombords.
