tystlidande

Jag tänker hela tiden på hur det kommer kännas att bo i en egen lägenhet, och även på att nu ska jag stanna här i den här staden. De finns ingen återvändo. Eller jag kanske inte ska vara så dramatsik, inget hindrar mig att flyta här ifrån om 1 år om jag nu skulle vilja det, men det jag menar är att nu är det här mitt liv ska vara. Men jag trivs, jag älskar den här staden. Jag tror verkligen det var meningen att jag skulle komma hit på nått sätt, att det var förutbestämt att jag skulle få ett bättre liv just här.

Att flytta trodde jag inte skulle väcka så många känslor bakåt i tiden, så långt bak som för 7-10 år sen. Jag tänker på hela livet också, varför det blivit som det blivit och vad jag har lärt mig av det. Det finns tyvärr något jag önskat att jag inte fått med mig efter allt, och det är att jag har tappat tilliten på människor. Jag tror att alla vill göra mig illa eller försöker utnyttja mig för sin egen vinning. Jag kan inte se att människor gör något bara för att vara snälla, utan jag tror alla har en svart baktanke bakom allt. Jag litar inte på någon och jag vill inte att någon ska komma för nära mig, varken relationsmässigt eller fysiskt. Jag var förut väldigt öppen och på ett sätt är jag det fortfarande, men skillnaden är att jag nu noga tänker ut vad jag ska säga och till vem för att ingen ska kunna utnyttja det dom vet om mig. Det är synd men jag tror de går att jobba på, men det kommer ta väldigt lång tid.

Jag är ändå glad att jag är där jag är idag, jag har kommit så långt om man bara jämför med 1 år tillbaka. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli något, att jag aldrig ensam skulle kunna he en fin lägenhet, må bra och ha vänner. Jag kände mig misslyckad. Men nu vet jag att jag kommer få det jag drömmt om jag bara kämpar. Vissa dagar kanske inte det känns så, men det är ändå sanningen. Jag kommer lyckas. Nu har jag framtiden i mina händer.