tystlidande

Känner mig helt slut i huvudet, ska bli skönt att sova snart. Många tankar flyger runt i huvudet och jag tänker tilllbaks på hur mitt liv var för 1 år sen och vad jag exakt gjorde vid vissa tidpunkter. Just de sista veckorna i förhållandet kommer jag ihåg som om att det vore igår och jag kan nästan känna både den fysiska och psykiska smärtan som jag kände då.

Mitt liv är både bättre och sämre än vad jag trodde och förväntade mig när jag lämnade allt, jag trodde jag skulle ha lärt känna fler personer och att jag skulle jobba/plugga vid det här laget, men jag hade aldrig trott att jag skulle få en så fin lägenhet och trivas så bra i den här staden. Jag har kunnat haft bättre kontakt med min familj än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och fått otroligt bra hjälp av vården och även fast det är en ganska lång väg kvar är jag ändå ett steg närmare mitt mål för varje dag.

Den psykiska misshandeln har inte ett så hårt grepp om mig längre, men den fysiska misshandeln ger mig plågsamma minnen och  är den mest smärtsamma delen av det hela. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att bli "frisk" från den posttraumatiska stress jag lider av, men när jag börjar med kris och traumabearbetningen på riktigt kommer det nog hända en hel del med mig, är bara rädd för att börja må mycket sämre i början när jag ska prata om allt sådär djupgående. Hos psykologen jag går nu pratar vi mest om nutiden och hur jag ska få vardagen och framtiden att fungera.

Jag saknar varken han eller förhållandet mer än att jag tycker det är synd att det inte blev som jag drömde om, och jag kan känna mig ensam ibland, inte för att jag inte är med han utan för att jag har så få människor i mitt liv, men det är inte alls lika farligt som jag hade föreställt mig att det skulle kännas.

Jag har fortfarande problem med en skada jag fick sista gången han attackera mig, men det börjar bli lite bättre än vad det varit innan.