tystlidande

Jag har suttit och funderat fram och tillbaka väldigt länge på om jag ska skriva ut det exakta datumet när allt hände för ett år sen. Sista gången jag blev misshandlad och jag lämnade honom har olika datum och det är nu i dagarna det är 1 års dagen. 1 år i frihet eller på flykt, det beror på hur man ser det, men det datumet har hur som helst enorm stor betydelse för mig. Hade jag stannat är jag helt övertygad om att jag hade varit död nu, och jag är så glad över att jag lever, jag har fått en andra chans.

2 augusti var dagen jag flyttade till den nya staden, jag gjorde rätt val, men just då kände man alla känslor man kan känna på en och samma gång. Jag sa nästan inget på vägen dit, men jag kommer ihåg att hjärnan gick på högvarv. Jag ville undvika att bo på skyddat boende så gott det gick, kämpade första dagarna med att försöka hitta lägenhet och fick ett erbjudande som jag gärna hade tackat ja till men den låt på bottenvåningen vilket var och är helt otänkbart. Kommer inte riktigt ihåg varför jag slutade leta, verkligheten kanske kom ikapp och min energi gick till annat? Jag är glad nu över att jag inte fick en lägenhet, sammhörigheten och det sociala på skyddade boendet har varit oerhört viktigt och det är aldrig bra att sitta helt själv efter att man varit med om något sånt och inte känner en enda kotte i stan. Jag är så tacksam för allt, att jag har kommit dit jag är.

Tyvärr har en del svikit mig på vägen, de få som man trodde skulle göra allt för en, men jag är van. Jag är van vid att göra allt ensam. Jag är van vid att inte ha någon, att ingen bryr sig om någon annan förutom sig själv. Jag önskar ibland att det hade kunnat vara lite lättare i det svåra, men ju svårare allt är desto starkare kommer man ut på andra sidan.