tystlidande

Min vän har åkt och det känns jätte jobbigt, jag känner mig så ensam. Det är jobbigt att hur alla har någon vid sin sida, utbildar sig och deras liv går frammåt, medans jag sitter här och är i en situation som jag inte valt själv. Jag missunnar ingen framgång eller lycka, jag blir glad av att höra att det går bra för andra, men varför fick jag aldrig det livet som dom har? Är jag en sämre människa? Förtjänar jag det inte? Jag blir så ledsen när jag inser vilken situation jag verkligen är i, och det känns som jag aldrig kommer ta mig upp igen. Jag kommer alltid vara sämre än alla andra.

Jag vill bara ge upp allt just nu. Jag önskar i det här ögonblicket att jag slapp leva, jag orkar inte kämpa längre. Jag har gråtit ända sen jag kom hem från att ha lämnat av henne vid stationen. Det känns skönt med det gör också så ont, jag vill inte gråta, jag vill kunna vara lycklig på samma sätt som det känns som att alla andra är. Jag vill lyckas, vara någon, komma någonstans i livet, men jag sitter här utan något. Jag har en lägenhet, det är allt. Jag önskar att jag hade så mycket mer. Det finns de som bryr sig om mig, det vet jag men samtidigt har de sina liv, de har inte alltid tid för att bry sig om hur jag mår. Det finns ingen jag kan gråta ut hos eller verkligen prata med, ingen som stöttar mig oavsett vad.

Jag ska träffa psykologen om 5 veckor för hon har tagit semester men jag skulle verkligen behöva prata med henne. Nu. Jag har ju ingen här. Om jag bara hade någon att gå till just nu så skulle det kännas mycket bättre, jag vill inte vara själv med alla dessa jobbiga tankar och känslor. 

Vad kan jag tänka eller göra för att må bättre? Om ni har några förslag, ge mig allt ni har just nu! Jag är rädd för att det jag känner nu ska fortsätta i flera dagar och att det ska bli svårt att ta sig upp igen.