tystlidande

Jag har kommit in i en period där jag varje dag tänker ganska intensivt på vad han gjort mot mig. Det började nog när jag såg hans vän på den där parkeringen, rädslan väckte minnen. Dödsångesten kom tillbaka. En nyfunnen vän som inte vetat så mycket mer än att jag blivit misshandlad och lever med skyddad identitet frågade mig för några dagar sen vad han egentligen hade gjort mot mig, och när jag berättade om en händelse då jag fick flerbensfraktur på revbenen sa hon "när du berättade det var jag tvungen att blunda, för det gjorde så ont i mig".

Ingen i min familj vet nästan något för att jag vet att de i nuläget inte riktigt skulle kunna klara av att höra det. Speciellt mina föräldrar. De har nog alltid velat hjälpa mig men kännt sig maktlösa och blundat istället. När jag berättar det vill jag kunna berätta hela sanningen, även varför jag tror det blev som det blev och vad jag önskar att de hade gjort och det skulle nog få dom att skuldbelägga sig själva och så kan jag inte göra mot dom. Måste hitta ett bra sätt att säga det på och vid rätt tidpunkt.

Dock tror jag det är en del av bearbetningprocessen att berätta för alla närstående vad som hänt och i helgen är det dags för den första. Kommer vara bortrest fredag till söndag och kommer då träffa en släkting och berätta allt han utsatte mig för. Jag vet att jag kommer gråta men just nu är jag inte rädd för det som jag brukar, jag behöver gråta. Vem skulle inte gråta när det berättar något sånt? Jag känner också att det är viktigt att jag visar känslor i det läget, det är enklare för personen att förstå än om jag sitter och visar mig helt oberörd.