Verklighetens kurragömma
Kommer åka hem imorgon tidigt på morgonen istället för idag, var så svårt att få tag i tågbiljetter och de jag fick tag i hade mellan 2-4 byten så då stannar jag hellre en dag till och slipper alla byten.
Det har dock varit ganska jobbiga dagar, jag är i min hemstad och det har varit en hel del stresspåslag som varit jätte jobbiga. Ibland får de mig att må fysiskt dåligt i flera timmar efter och jag har haft ont i magen hela helgen. Jag såg en av hans vänner igår, jag är inte säker på om han riktigt kände igen mig eftersom jag hade glasögon och vi inte träffats så många gånger, men jag hoppas faktiskt att han gjorde det eftersom mitt ex då kanske tror att jag ändå fortfarande bor kvar här någonstans. Det gör att jag kan känna mig lite tryggare i staden jag bor i nu efter att en av hans andra vänner såg mig där vid mataffären, det avleder honom från att tro att jag faktiskt kan bo där, jag kunde lika gärna ha varit på besök.
Det känns egentligen så absurt att behöva gömma sig såhär och hela tiden behöva vara rädd. Ibland kan jag inte fatta att jag behöver göra det, det är som en mardröm som jag tror jag ska vakna upp ur. På riktigt alltså, ibland kan jag inte fatta att det här är mitt liv. Mitt liv. Det är som verklighetens kurragömma som jag har tvingats leva i för länge, det tar aldrig slut.
När jag går ut i hemstaden kollar jag hela tiden runt för att hålla koll på vilka som ser mig och är jag på en plats där det är svårt att hålla koll så ser jag till att försöka göra mig så osynlig som möjligt och döljer ansiktet och håret så gott det går. Här kan jag bara ha kläder han aldrig har sett mig ha, skulle aldrig gå ut med klädesplagg han känner igen eller som är "typiska" mig. Går ofta med luva och solglasögon, försöker röra mig på ett annats sätt och inte prata så högt. Man ska inte tycka synd om sig själv, men ibland kan jag nog fan göra det. Jag tycker inte jag förtjänar att behöva leva såhär. Det är han som borde vara rädd. Jag har levt med rädsla och hot i relationen också och bara för man lämnar dom tar det inte slut, tyvärr, men chansen att bli dödad minskar drastiskt även fast man oftast inte inser det. Min största rädsla när jag är här är att bli skjuten i huvudet eller att bli knivhuggen bakifrån, och när jag hamnar i obehagliga situationer ser jag framför mig hur det händer, det spelas upp i mitt huvud gång på gång.
Jag tjatar ofta om det här med att gömma sig, hur arg det gör mig, men jag kan bara inte acceptera det och kommer aldrig kunna göra det heller för det ska inte behöva vara såhär! Det är kvinnorna som fortsätter att straffas även efter relationen, det är som att det männen gör mot oss nästan är okej. Straffen för kvinnofridskränkning är också alldeles för låga och vi måste sätta våra liv till innan männen får ett kännbart straff, om ens då vissa gånger.
Det har dock varit ganska jobbiga dagar, jag är i min hemstad och det har varit en hel del stresspåslag som varit jätte jobbiga. Ibland får de mig att må fysiskt dåligt i flera timmar efter och jag har haft ont i magen hela helgen. Jag såg en av hans vänner igår, jag är inte säker på om han riktigt kände igen mig eftersom jag hade glasögon och vi inte träffats så många gånger, men jag hoppas faktiskt att han gjorde det eftersom mitt ex då kanske tror att jag ändå fortfarande bor kvar här någonstans. Det gör att jag kan känna mig lite tryggare i staden jag bor i nu efter att en av hans andra vänner såg mig där vid mataffären, det avleder honom från att tro att jag faktiskt kan bo där, jag kunde lika gärna ha varit på besök.
Det känns egentligen så absurt att behöva gömma sig såhär och hela tiden behöva vara rädd. Ibland kan jag inte fatta att jag behöver göra det, det är som en mardröm som jag tror jag ska vakna upp ur. På riktigt alltså, ibland kan jag inte fatta att det här är mitt liv. Mitt liv. Det är som verklighetens kurragömma som jag har tvingats leva i för länge, det tar aldrig slut.
När jag går ut i hemstaden kollar jag hela tiden runt för att hålla koll på vilka som ser mig och är jag på en plats där det är svårt att hålla koll så ser jag till att försöka göra mig så osynlig som möjligt och döljer ansiktet och håret så gott det går. Här kan jag bara ha kläder han aldrig har sett mig ha, skulle aldrig gå ut med klädesplagg han känner igen eller som är "typiska" mig. Går ofta med luva och solglasögon, försöker röra mig på ett annats sätt och inte prata så högt. Man ska inte tycka synd om sig själv, men ibland kan jag nog fan göra det. Jag tycker inte jag förtjänar att behöva leva såhär. Det är han som borde vara rädd. Jag har levt med rädsla och hot i relationen också och bara för man lämnar dom tar det inte slut, tyvärr, men chansen att bli dödad minskar drastiskt även fast man oftast inte inser det. Min största rädsla när jag är här är att bli skjuten i huvudet eller att bli knivhuggen bakifrån, och när jag hamnar i obehagliga situationer ser jag framför mig hur det händer, det spelas upp i mitt huvud gång på gång.
Jag tjatar ofta om det här med att gömma sig, hur arg det gör mig, men jag kan bara inte acceptera det och kommer aldrig kunna göra det heller för det ska inte behöva vara såhär! Det är kvinnorna som fortsätter att straffas även efter relationen, det är som att det männen gör mot oss nästan är okej. Straffen för kvinnofridskränkning är också alldeles för låga och vi måste sätta våra liv till innan männen får ett kännbart straff, om ens då vissa gånger.
Kommentarer
Trackback
