tystlidande

Har haft mycket att fixa och dona den här veckan inför att min vän kommer så det är därför jag har varit så frånvarande. Det har varit många känslor inför hennes besök och jag har varit väldigt nervös, ibland har jag bara velat ställa in allt för jag kännt så stor press. Press från mig själv. Jag vill att allt med den här helgen ska bli bra; att hon inte ska tycka jag är tråkig, har det smutsigt eller har för lite mat hemma så hon måste gå hungrig...osv. Det är här min dåliga självkänsla kommer fram, jag tycker aldrig jag är bra bara som jag är.

Det som också är svårt med att träffa min vän är att jag aldrig berättade för henne vad som pågick. Jag hintade inte ens det. Jag spelade ett spel framför henne för det var det enda sättet jag kunde överleva vardagen på, jag levde mig in i rollen som den lyckliga tjejen och i de stunderna glömde jag alltid bort alla problem, det var som att de inte exicterade. Hon var min flykt från verkligheten och det var pga henne som jag klarade av allt utan att bli helt galen. Hon och kuratorn. När jag hade skador skämtade jag alltid bort det och hittade på en rolig bortförklaring, ibland kändes det som att hon inte trodde på det men jag vet inte om hon någonsin förstod. Jag minns att hon en gång frågade om han slagit mig någon gång, men jag svarade helt övertygande "nej, aldrig någonsin", jag tror till och med att jag drog till med att jag skulle lämna honom på direkten om han höjde handen mot mig.

Jag har tänkt mycket på om hon gick på mitt spel eller om hon egentligen såg igenom det men inte vågade säga något? Jag har skäms över att jag aldrig sa sanningen till henne trots att vi kom så nära varann, men nu får jag äntligen chansen att berätta hur det egentligen låg till och förklara varför jag aldrig sa något. Jag har redan berättat väldigt kortfattat vad som har hänt och hon vet om hela min situation jag lever i nu, men det kommer nog kännas konstigt att berätta allt öga mot öga när hon haft en helt annan roll i mitt liv innan.