tystlidande

Pratade precis i telefon och fick sån ångest, jag vägrar inse sanningen, jag förtränger det som hände för jag orkar inte. "Ser du hans vän där igen då måste du dra därifrån på direkten!", min största farhåga, rakt i vitögat. Jag önskar att jag vore osynlig, jag vet att han och hans vänner rör sig över hela Sverige så chansen finns absolut att de ser mig igen och jag kan inte direkt göra något åt det, jag måste få leva. Flytta, jag ryser bara av ordet, med det menas det att jag förlorar allt jag byggt upp.

Om ni kunde känna mina känslor... det gör så ont och det känns som det här aldrig kommer ta slut, jag fortsätter bara att lida och ibland får man lust att gå och skjuta honom så man får slut på det här helvetet på jorden. Jag önskar att jag kunde gå ut genom portdörren, dra in ett djupt andetag och bara njuta av det livet har att ge... men istället går jag ut genom den med snabba andetag och kollar mig omkring för att försäkra mig om att ingen står beredd att skada mig och går snabbt vidare, samtidigt som jag försöker se avslappnad ut för att ingen ska lägga märke till mitt underliga beteende.

Jag har ingen kraft kvar, men ändå måste jag ta tag i så mycket. Ska prata med polisen igen och se vad det finns för lösningar för jag känner att det här inte är hållbart, jag mår jätte dåligt. På fredag ska jag till skyddade boendet och hälsa på och prata lite med dom där. Finns även massa annat som måste fixas som inte ens har med det här att göra. Jag måste få kraft från någonstans men jag har ingen aning om vart.

Jag måste gömma mig i ett sånt fritt land som Sverige, det är sjukt.