tystlidande

Igår låg jag i sängen och tänkte att jag inte är bra utan han. Om han bara inte hade misshandlat mig så mycket som han gjorde hade allt varit perfekt. Jag vill inte vara med honom, vill absolut inte gå tillbaks men det känns som jag blivit allt jag inte vill bli utan honom. Han gjorde mig till en bra människa på ett sätt, nu går allt bara utför. Samtidigt som jag känner såhär så hatar jag honom, vill inte ens tänka att det var något bra med honom för han är ett känslokallt monster som inte ska få komma nära mig någongång igen. Jag vet att jag vunnit den dagen då jag inte ens hatar honom, när han bara är ingenting för mig.