Sjukligt stressad
Igår kväll fick jag plötsligt som panikångest, kanske 2 timmar efter att jag skrivit här. Jag hade varit positiv och glad hela dagen men på bara några minuter vände det. Jag låg i sängen och grubblade fram till 2-3 tiden för att sedan gå upp klockan 7. Jag vet inte vad som hänt med mig, det är som att jag snart kommer bryta ihop av all stress. Jag är nervös och stressar upp mig för minsta lilla, nästan som jag håller på att gå sönder så fort ett mini hinder dyker upp och jag klarar inte av att hantera det. Jag har börjat prata jätte snabbt och jag känner att jag inte riktigt har kontroll över min kropp ibland. Jag har aldrig varit en klumpig person, utan raka motsatsen men nu känns det som jag gör allt så snabbt för att jag är så stressad att hjärnan inte hinner med allt och mina rörelser blir allmänt klumpiga. Jag märker att jag även ibland blir virrig och inte riktigt vet vad jag gör, som idag när jag till exempel skulle gå och ta ett glas för att dricka vatten, då gick jag fram och tillbaka mellan skåpet där muggarna står och skåpet där glasen står flera gånger, och jag vet inte riktigt varför ens.
Förutom det här känner jag att jag mår bättre och bättre, men jag måste komma underfund med vad det är som stressar upp mig och varför jag inte kan hantera det, alls. När jag flyttat ska jag ta några dagar och där jag bara tar det lungt och njuter av nuet så jag får lite lugn i kroppen. Det här kan knappast vara bra som jag känner nu och jag är rädd för att jag kommer "gå in i väggen" om det fortsätter.
Jag tror du är rädd för att stå på egna ben helt enkelt. Du har varit skyddad av boendet och nu ska du plötsligt flytta därifrån. Trots att allt du vill just nu är att komma därifrån, så är det en del av dig som uppskattat att ha den tryggheten. Så det är absolut inte konstigt att du får panik. Hur börjar man leva egentligen? Den egoistiska jävel som han var så förstörde han ditt liv och nu är det du som måste pussla ihop det igen. Hur orättvist är inte det? Jag bara gissar nu, men kan tro att det är så det känns?
Men kolla hur mycket du har fixat på egen hand sedan dess!! Du skapar din EGEN trygghet nu :) En trygghet som du alltid kan komma hem till och må bra utav. Det finns inget att stressa över då ditt liv bara kan bli bättre nu. Det har varit mycket att fixa på sistone och en flytt innebär alltid en hel del planering, men du är ju nästan klar med allt :)
Caroline: Jag känner allt och ingenting på samma gång, men jag tror det här kanske utlöses av att jag känner att jag lämnas ensam på något sätt och det är jobbigt att bo någonstans där man inte känner någon och behöver jag hjälp med något finns det ingen som kan hjälpa. Jag måste klara mig själv och jag har kämpat så länge ensam, även när jag var med han att jag är trött på det. Men samtidigt vill jag inte ha människor nära mig, ibland är det så skönt att vara ensam så jag får inte riktigt ihop känslorna.
När jag är ledsen tänker jag många gånger på att det är pga honom jag är här och gråter, men även när jag är glad, då tänker jag att det här är det bästa som hänt mig mot hur jag kunnat haft det nu.
Tack för dina positiva kommentarer och peppande! Det har hjälpt mig många gånger :)
