Skillnaden mellan depression och vanlig nedstämdhet?

Är jag deprimerad? Hur vet man om man är det? Jag har varit det i vissa perioder i mitt liv, men jag har aldrig förstått det förens efter. Jag tycker det är så konstigt att jag kan känna känna mig glad och positiv, men så vaknar jag ibland och är helt nere och ledsen. Idag har har det varit en sån där dag och för varje gång jag känner såhär känns det värre än gången innan. Psykologen jag går till har sagt att hon inte tror jag har någon depression, men att jag eventuellt är påväg in i en, men vi har inte pratat så mycket om det. Jag ska träffa henne på måndag men jag vet inte hur jag ska få fram det jag känner för jag har alldeles för lite tid där och det är så mycket jag vill hinna säga men hinner knappt säga hälften, och det är alltid det viktiga som faller bort. Jag träffar henne också varannan vecka ungefär, jag skulle behöva komma dit varje vecka men jag tror inte de jobbar så. Även fast våra samtal är i 45-50 minuter så skulle jag behöva det dubbla.

Det är inte det att jag känner mig ensam, eller jo lite, men mer att jag börjar tänka på livet och på saker som gör mig ledsen. En sak jag också har märkt är att jag blir jätte obekväm när mitt ex kommer på tal, har aldrig haft problem att prata om det förut men när någon tar upp det så försöker jag prata bort det för jag vill inte bli påmind, samtidigt som det är något jag verkligen behöver prata om. Jag har kunnat kontrollera mina känslor framför andra ganska bra tidigare men nu kan vad som helst få mig att gråta eller göra så jag känner att tårarna håller på att komma och det är svårt att stoppa.

När jag var hos läkaren och fick sprutan i tungan så klappade sköterskan mig på armen när det var klart och sa "det gick ju jätte bra" och precis i den stunden höll det på att brista, jag kände hur gråten helt plötsligt var i halsen och det var inte för att det gjorde ont, det handlade om något helt annat. Och när jag förstod det försvann den kommande gråten lika snabbt som den dök upp, jag tänkte "nej jag kan ju inte gråta här!". Det jag kände var känslor som har med misshandeln att göra och jag förstår inte varför de kom där och då. Precis samma känslor kommer upp när jag t.ex. ser vissa reklamfilmer, bilder, tv program m.m. Varför?




Kommentarer
Postat av: Rosen

Du måste börja tänka om..

När men går his en psykolog ska man hå ca varannan vecka, efter man pratat i ca 50 min ska allt hinna "smälta" därför ska man inte gå oftare....

Du MÅSTE prata om han hjärtat, du måste prata om våldet hur de va hur du kände osv... Hur ska du annars gå vidare?? Kan inte sopa d under mattan...



Jag hår ju på ett ställe där det enbart går folk som varit utsatta för våld i ett förhållande.. Barn mammor osv

Jag vill inte heller prata om vissa insidenter osv men jag måste "säger dom" tydligen jätte viktigt att man tänker tillbax o hår in i sig själv och sätter ord på hur det va och hur man kände sig..

På så vis bearbetar du en liten del i taget...

Sen måste du "våga" visa dina känslor för din psykolog för visar du en fasad hur ska då hon/hankunna hjälpa dig riktigt? Psykologen måste ju förstå exakt vad du varit med om och hur du igentligen mår idag.... Försök o våga öppna dig..



När jag kommer dit jag går o pratar kan jag skrika gapa storgråta, visa rädsla allt... Det blir som en fri stad där jag är mig själv just så jag mår för dagen... Efteråt är jag helt slut men det är skönt... Hela huset hör när jag skriker o gapar:) men skönt o få d ur sig...



Försök gumman

2011-03-26 @ 15:08:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0