tystlidande

Det är bara 4 månader kvar tills det har gått ett helt år sen jag lämnade honom, den milstolpen kommer kännas otroligt skön. Jag är en sån som ofta tänker "idag var det ett år sen..." och det finns fortfarande kvar en del sånna dagar, men när det har gått ett år sen jag lämnade honom, finns det inget kvar av honom. Då är mina "ett år sen..." bara fyllda av dagar som var viktiga för mig det senaste året utan honom. Det är inte så att jag saknar honom de där dagar, utan mer att jag bara kommer ihåg dom för att de betydde så mycket för mig då. Sen tänker jag också att det är så skönt att jag slipper vara med honom, jag slipper det hemska och jag skulle aldrig vilja vara med honom för att få uppleva de där få bra stunderna igen. Jag har haft fler bra stunder under de här snart 8 månaderna än jag hade med honom under 5 år, och då har jag ju ändå haft jobbiga månader så det finns ingen längtan tillbaks alls. Den sista kärleken och beroendet av honom försvann för längesen, dock finns vissa inlärda tankar och beteenden kvar från förhållandet, men det jobbar jag med att få bort och hitta mig själv istället, men det är nog det svåraste. Jag sitter ofta och tänker vem är jag?