tystlidande

Jag känner mig nere, men jag vet att det kommer bli bättre om några dagar, det är bara det att jag nu tänker jätte mycket hur det kommer bli nästa gång någon kommer hit. Jag vill nästan inte bjuda hit någon igen för jag orkar inte med känslorna som kom efter de åkt, det behöver inte bli så nästa gång men tänk om. Jag kanske måste ha en plan b? Vad skulle det vara isåfall?

Jag känner mig dock mycket lugnare och avslappnad nu, jag stressar inte runt här hemma, men ändå är jag på min vakt för jag är rädd för att bli för seg och att jag ska hamna i botten i en djup svacka som jag får svårt att ta mig ur. Jag vill ta mig in i arbetslivet, inte vara sjukskriven år efter år och inte komma någonstans.

Jag får mycket hjälp, men jag skulle behöva mer. Problemet är bara att jag inte kan sätta ord på vad det är jag behöver och därför vet jag inte vad jag ska säga till psykologen/läkaren. Men jag ska i alla fall fortsätta kämpa, jag vet att jag klarar det och jag har lovat mig själv att tillåta mig känna mer, för trycker jag tillbaks vad jag känner skadar de bara mig i slutändan och sen när de väl kommer så blir det så som det blev igår och så vill jag aldrig känna igen på det starka och obehagliga sättet.