tystlidande

Jag förstår inte varför saker kommer upp nu när jag börjar få lite ordning på mitt liv och ska flytta? I början när jag hade lämnat han så var det så klart mycket känslor, men det blev färre och färre med tiden. Jag hade sällan mardrömmar men nu kommer de ofta och det känns som allt börjar komma upp igen. Jag kanske har fel inställning, är det de som är problemet? Jag får för mig att man bara ska kunna glömma och när det kommer tillbaks får jag lite smått panik och börjar tänka konstigt. Jag har aldrig riktigt tänkt "varför just jag" innan, men nu gör jag det. Och jag är så arg, det finns så mycket känslor inom mig och jag kan brusa upp för minsta lilla grej för jag måste få ut det även om det jag blir arg för inte har speciellt stor betydelse för min ilska... men när jag blivit sådär arg så finns det ändå massor kvar. Det tar aldrig slut.

Jag vill inte gå tillbaks, aldrig i livet. Jag kan få för mig att vårt förhållande var bra ibland, men jag vill ändå aldrig gå tillbaks för jag älskar inte honom och slutade göra det för flera år sen. Jag saknar inte vårt förhållande eller det liv jag hade med honom, men det finns små minnessnuttar, små stunder som jag önskar jag kunde så känna och ha idag. Det handlar inte om honom utan jag vill kunna känna ren och sann lycka. Jag skulle inte ens vilja vara med honom jag visste att han aldrig skulle slå mig eller vara elak igen. Han är ingen person jag vill leva eller ens vara vän med. Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom.

När jag skriver att han gjorde mig till en bra människa, handlar det inte om honom eller att jag vill tillbaks till honom, utan egentligen om något mycket djupare som sitter i mig själv. Det är svårt att ha levt med att aldrig få ta beslut själv, och när man plötsligt måste det blir det läskigt och rädslan för att göra fel är stor. Går något snett nu kan jag bara skylla på mig själv.