tystlidande

Motion och bra mat ger välmående

Hej. Har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat tidigare. Jag vet inte alls om du kan hjälpa mig att förstå, men just nu har jag ingen annan att ställa mina frågor till. Jag har själv levt i ett förhållande som innehöll fysisk och psykisk misshandel i 4 år. Lämnade honom vid nyår när jag förstod att han varit otrogen mot mig. Jag lämnade honom där och då och har sedan dess inte haft någon som helst kontakt med honom. Har bytt adress, telefonnummer, mail och raderat facebook. Lever ensam i en främmande stad och har inga vänner, men tack gode gud en utbildning som jag kämpat mig in på. Känner mig gammal och trött inombords, känner mig sviken och ledsen, ensam och lurad. Känns som att han aldrig älskade mig på riktigt, tror att han är oförmögen att älska. Jag smsade hans ex för några veckor sedan, ville bara veta om han också misshandlat henne. Tänkte att det kanske skulle få mig att inte längre tänka att det är mig det är fel på utan honom. Hon svarade nej, aldrig.. och kontaktade (självklart) mitt ex. Jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka att det är mig det är fel på, att jag kanske inte är tillräckligt sexig, söt, vacker, snäll, rolig, cool för att han skulle älska mig. Kanske finns det en snygg sexig rolig cool tjej där ute som får honom att falla. Och ge allt det som han aldrig kunde ge mig. Trygghet trohet och kärlek. Jag vill inte tänka sådana tankar om mig själv, men det är det jag gör, oavsett hur många som säger att jag är just det, vacker och underbar. Varför känner jag mindervärdeskomplex inför honom? /C

Anonym (C):

Hej, jag vet inte om det jag skriver nu kommer få dig att förstå men jag hoppas det kan hjälpa dig. Jag har kännt exakt samma känslor som dig, och det är inte oss det är fel på, utan på männen vi varit ihop med. Männen som misshandlar har dålig självförtroende, självkänsla och är väldigt osäkra, de mår dåligt och tar ut sina känslor på oss. Det som de känner, intalar de oss att vi känner och är. De skulle aldrig någonsin erkänna de negativa de tycker och tänker om sig själva. De beter sig överlägset och trycker ner oss kvinnor för det får dem att känna sig bättre. Det finns något inom psykologin som kallas projektion, det är en försvarsmekansim och beskrivs såhär: Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill inse eller kännas vid sina egna "svagheter" för att försvara självbilden kan tillskriva dessa egenskaper på andra personer istället. Det är just det de här männen gör.



Att hans ex sa till dig att han aldrig har misshandlat henne behöver inte vara sant, vissa vill eller vågar inte erkänna det och det är väldigt ovanligt att en kille endast slagit en av sina flickvänner.



Ja tror att du känner som du gör för han fick dig att känna så som du beskriver, och du kanske inte har fått tillbaka din självkänsla sen ni gick isär för det är något man måste jobba hårt på, det kommer inte av sig själv. Därför skulle jag råda dig att ta kontakt med en psykolog eller kurator för att prata om det här. De känslorna kommer försvinna om du får rätt hjälp. Jag kände som dig, men nu känner jag tvärtom; mitt ex kommer aldrig få en så bra tjej som mig och att det tog slut är endast hans förlust, det är just därför jag tror han letar efter mig så desperat just nu för han har väl insett det. Och han behandlade mig som han gjorde för som han sa "ger jag dig luft kommer du börja prata med killar och träffa någon som du inser är mycket bättre än mig och som inte slår dig". Han avslöjade verkligen sig själv ibland. Det är egentligen de som är svaga och vi som är starka, men de får oss att tro tvärtom.



Det är vanligt att anklaga sig själv, att man gjort något fel eller inte ser tillräckligt attraktiv ut, men lita på mig när jag säger: oavsett vad du hade gjort annorlunda eller hur du hade sett ut hade han ändå behandlat dig på exakt sammma sätt.



Hoppas du förstår lite bättre i alla fall. Ta hand om dig och var stark! Kramar

Tack. Kom precis hem efter att ha varit ute. Känner mig helt vilsen ute på dansgolvet. Kommer på mig själv med att febrilt försöka hitta någon (när jag väl kommer ut, vilket är mycket sällan) som kan få mig att känna den känslan som jag trodde (tror?) vara kärlek. Började nästan gråta när jag stod mitt bland alla människor. Känner mig så ensam. Känner saknad. Men jag vet ju någonstans mitt i allt det att han inte är normal. Som du säger. Han är en människa med så otroligt dålig självkänsla. Och i denna tro om otillräcklighet stänger han ute världen och den kärlek som jag försökte ge honom. Han var och är en egoistisk person som bara ser sina egna behov. Får panik när jag står ute på dansgolvet mycket på grund av att han är dj. Han älskar att synas, att bli dyrkad, att stå i centrum. Endast då kunde han skina upp. Det var som att han bytte personlighet. Från att vara ointresserad, fåordig, osocial till att lapa i sig strålkastarljuset och publikens jubel. Hatar att han han fly in i denna värld. Att han kan känna lycka och hybris. Försöker tänka att han en dag kommer att vara gammal. Gammal och ensam. Men det hjälper mig inte så mycket. För här och nu är det ju jag som är ensam. Inte han? Försöker vara stark. Förlåt om jag är negativ. Du är stark som tagit dig igenom detta. Tack för att du skriver. Kram!

C:

Hej. Jag förstår vad du menar med att man febrilt letar efter bekräftelse, kan också komma på mig själv med att göra det ibland. Men att träffa en ny kille finns inte på kartan förens själen är helt läkt, för då är risken otroligt stor att man träffar en lika stor idiot igen. Jag skulle gärna vilja ha killkompisar, men det är svårt att hitta någon som bara vill vara kompis. Man ska också lära sig att bekräfta sig själv, för söker man hela tiden efter andras bekräftelse slutar det aldrig bra, man ska lära sig att älska och respektera sig själv, för gör inte du det kommer ingen annan göra det heller.



En sak du ska tänka på är att bara för att han har mycket folk runt omkring sig behöver det inte betyda att han inte känner sig ensam. Jag vet till exempel att mitt ex mår mycket sämre än vad jag gör. Lyckan du tror att ditt ex känner är inte äkta, de är bra på att visa sig på ett sätt utåt som inte stämmer med hur de känner. De beter sig ofta som att de är den snyggaste och mest åtråvärda killen i världen, men om du någongång kommer under ytan så ser du sanningen. De tycker inte de är vackrast i världen, snarare tvärtom, men genom att säga och bete sig som om att de vore det så tror de själva och alla i omgivningen på det.



Jag håller inte riktigt med dig när du skriver "...i denna tro om otillräcklighet stänger han ute världen och den kärlek som jag försökte ge honom...", de här männen vet inte vad kärlek är, jag tror inte att de kan inte känna det på samma sätt som vi. De ser kärlek på ett helt annat sätt. Om jag tar mitt ex som ett exempel så behandlade han mig som att jag var en ägodel och inte en människa, jag vet att han inte älskade mig på det sättet som kärlek är för mig. Vi kvinnor brukar alltid tro att de är vår uppgift att "rädda" dom, men det bästa är att bara att vända klacken och gå, för de kan inte räddas och det vill de inte heller även fast de brukar spela "det är så synd om mig" i början.



Jämför dig inte med ditt ex, ni är helt olika människor och tänker du endast på vad han har så glömmer du bort vad Du faktiskt har. Försök tänka positivt, det är viktigt för att kunna gå vidare, du kanske känner att du inte har så mycket nu men bara du kämpar så kommer du se hur bra ditt liv kan bli även fast det känns som att man aldrig kommer kunna bli lycklig. Tänker man "jag är ensam" då blir man ensam, tänker man "jag ska se till att träffa mycket människor och få många vänner", ja då händer det. För att ta sig vidare handlar mycket om att styra sina tankar, i alla fall enligt mig. Jag brukar också tänka på hur många kvinnor det finns i Sverige som befinner sig i samma situation som mig, bara den tanken gör att jag känner mig mindre ensam.



Du lämnade honom vid nyår så det här är väldigt nytt för dig och jag vet att det är väldigt tungt de första månaderna, men håll ut! Det blir bättre, mycket bättre. Du är starkare än vad du tror.



Kram på dig!

håller med dig "tystlidande" killarna som slåt omoch om igen har inte den empatin som en "vanlig" männsika har. Dom kan inte älska som vi ( då kan man inte slå på de vis)

så jag "lär" mig på de stället jag pratar säger dom att killarna som beer sig på det grova sättet kan inte känna kärlek för en annan männsika och kan inte känna empati för någon annan.



på något vis även om det är förjävla svårt skall man försöka tänka han har inte älskat mig han har ägt mig och det är en helt annan sak. som d säger T dom behandlar oss som en ägodel inte som en kärlekskamrat...



kramar

Tack för era svar... vet inte varför jag gått ner mig men jag tror att det beror på att jag är så oerhört ensam och iom detta inte får någon bekräftelse alls från omvärlden på att jag är vacker och älskvärd. Jag vet, det låter hemskt, men jag tror att det är så... Jag försöker hela tiden intala mig själv att jag är fin och vacker och unik men ibland känns det bara som ord (som jag inte tror på), har de senaste dagarna tänkt en jättedum tanke... Att jag ska ringa honom. Vet inte varför, jag vet att jag inte kommer göra det, men jag tror att det är abstinensen, jag tror att det är den sista lilla droppen av beroendet i min kropp som vill ha hans bekräftelse. Och när jag fått bekräftelse från systrar, föräldrar, vänner och mig själv har jag trott på det, men det är som att det i min ensamhet inte riktigt räcker längre med mina egna ord... och det där bandet, det där beroendebandet gör sig påmint. Jag vet inte hur jag ska gå vidare här ifrån men jag tror att jag måste arbeta på min självkänsla. Vet bara inte hur man gör det riktigt. Jag tränar då och då och är egentligen smal, men jag kan komma på mig själv att när jag är nere rikta all kritik mot min kropp istället och tänka att jag är tjock (vilket jag inte är!), det är som att jag per automatik är van vid att slå ner på mig själv och säga "du duger inte". Som du kanske förstår har jag lidit av ätstörningar tidigare, och jag märker att det verkligen finns något i den där tanken. Att jag är otillräcklig. Den har alltid funnits med mig och jag tror att det är det som fick mig att stanna kvar hos honom.

Apropå psykolog står jag i kö, 12 veckor ungefär ska det ta, och då åker jag hem till min hemstad. Så det blir väl först till hösten... känns mindre kul med tanke på att han finns i min hemstad... och jag är rädd för att inte ha bearbetat det hela till i sommar, eller en del av det. Har iaf kontaktat kvinnojouren och har en samtalskontakt där (hon är dock ganska ung... vet inte om jag känner att hon är tillräckligt erfaren?) men det visar sig väl... ska försöka tänka positivt, tack för att du skriver, känns mindre ensamt! Kram!

C:

Märker att du hela tiden återkommer till att få bekräftelse från omvärlden, men oavsett hur många du hittar som bekräftar dig kommer du inte känna dig nöjd med dig själv förens du kan bekräfta dig själv. Får du bara bekräftelse från andra rasar ju hela världen så fort man får höra en dålig kommentar, men kan du bekräfta dig själv så bryr du dig inte om vad andra tycker och mår mycket bättre. Du kan gå med huvud högt för Du själv vet att du är älskvärd, vacker, underbar...m.m. Försök varje dag tänka på egenskaper du har som är positiva och som du tycker om, det kan hjälpa. Det är inget fel på dig, jag hoppas inte du känner så, de flesta kvinnor känner såhär efter en misshandelsrelation. Du måste bli stark själv, inte genom andra för det är ingen äkta styrka.



Tanken på att ringa kommer alltid efter ett tag, men står man emot det och kämpar så känns det otroligt bra när du kommit över den tröskeln och du inte har ringt. När du vill ringa, ring nån annan istället så du ersätter hans plats med någon annan mycket härligare människa. Det där beroendebandet du beskriver kommer försvinna med tiden, man tror att man inte kan leva utan dom men med tiden inser man att man VERKLIGEN kan leva utan dom. Ge dig själv tid, och gör saker på dagarna så du inte stänger in dig. Det är absolut självkänslan som är en stor bit för att gå vidare, men det är synd att du måste vänta så lång tid på tid hos psykolog. Varför måste du flytta tillbaka till din hemstad för att gå hos psykolog? Varför skriver du inte dig i staden där du bor för tillfället och söker hjälp där? Jag har också haft en ung samtalskontakt på det skyddade boendet jag bodde på, hon var runt 28 år men hon hade väldigt stor kunskap och erfarenhet och har hjälpt mig otroligt mycket, så man ska inte stirra sig blind på åldern. Jag kunde inte haft någon bättre än henne. Även pga sin åldern brann hon verkligen fortfarande verkligen för att hjälpa kvinnor, kan ibland uppleva att de som är äldre "tröttnat" lite.



Det är bra att du är så medveten om dina problem och har många tankar om varför saker kan vara som de är, det är en stor styrka. Bara man inte grottar ner sig för mycket i dig så är det till fördel vilket gör att man också har lättare att undvika ett liknande förhållande i framtiden.



Varför känner du dig så ensam? Vad brukar du göra på dagarna?



Inga problem! Jag skriver gärna till dig, även du får mig att känna mig mindre ensam. Kram!!

Hej! Åh tack för ditt svar... Jag ska förtydliga lite. Jag läser till läkare och har på grund av att jag kom in i en annan studieort än min egen hemstad fått flytta ifrån nära och kära. Trivs inte bra i klassen, de flesta är väldigt unga och väldigt oerfarna och om jag skulle börja med att berätta ens en bråkdel av min uppväxt/förhållande skulle de vända på klacken och gå. Förresten, har jag inte ens behövt göra det för de flesta har ganska snabbt visat att de tycker att jag är... annorlunda... Jag har aldrig många vänner, under grundskolan blev jag mobbad... mycket på grund av att jag var så ambitiös i skolan och bodde inne i stockholms innerstad. De flesta störde sig på att jag hade det så "lätt" men det de inte visste var att jag varje dag efter skolan sprang hem för att se efter min styvfar som var sjuk i cancer under hela min uppväxt. Vi kunde aldrig åka iväg på semester eller ens gå och handla kläder med vår mamma då hon ständigt var rädd att hitta honom död hemma. Så jag gjorde det bästa av situationen och fann en värld i böckerna. När jag gick andra året i gymnasiet gick han bort och jag tvingades ta hand om min lillasyster då min mamma gick in i en djup depression. Efter något år hade de flesta repat sig men jag insåg att jag inte orkade mer. Jag orkade inte vara självständig, jag orkade inte prestera, jag ville bara bli omhändertagen. I och med det kom växte sig önskan att hitta någon som älskade mig starkare. Jag träffade mitt ex. Och jag märkte ganska tidigt att något inte riktigt stämde. Men jag tänkte att man inte ska vara självisk, man ska inte tänka på sig själv, man ska inte döma andra, man ska helt enkelt finna sig i det mesta... För visst är det bättre än att vara ensam? Ja, nu vet jag att jag begick ett stort misstag när jag stannade kvar vid hans sida och efter ca 9 månader kom det första slaget. Allting förvärrades snabbt...

Jag kan säga att min räddning kom i och med att jag kom in på en annan studieort. Jag grät och skrattade. Men jag visste att jag inte kunde tacka nej till möjligheten att få uppleva min dröm. Så jag for. I samband med misshandeln, eller några månader senare började jag uppvisa alla symptom på trauma. Jag har först nu förstått att det var misshandeln som var anledningen till mina sömnproblem, min viktnedgång, min hjärtklappning, min yrsel, min trötthet, min oförmåga att uttala ord rätt, mina koncentrationssvårigheter etc. Jag fick egentligen kontakt med en psykolog av ovanstående anledningar men jag berättade aldrig för ngn att jag levde i ett misshandelsförhållande. Så först när jag gjort slut med mitt ex insåg jag att den hjälp jag fått inte var tillräcklig. Min psykolog verkade inte riktigt ta mina problem seriöst och hon kom med så konstiga påståenden som ex "du är så otroligt vacker", "vilket vackert hår du har, vilka vackra ögon du har", och detta fastän jag ett väldigt svårt förhållningssätt till mitt eget utseende (vilket hon var medveten av, och t o m blev provocerad av) så jag bad att få byta psykolog. Verksamhetschefen sa att det gick bra men sen visade det sig att de istället tilldelat mig en sjuksköterska. Hon kom med än konstigare frågor som ex "är han svensk? Är du svensk?". Så jag har slutat gå till henne och går nu istället till tjejen hos kvinnojouren och en sjukgymnast som arbetar med psykiatrisk inriktning. Under sommaren är jag hemma i min hemstad och får ingen hjälp där (långa kötider) så förhoppningsvis får jag en psykolog i höst. Jag är väldigt tacksam för min sjukgymnast, och som du säger kanske jag inte ska döma de på kvinnojouren pga ålder/eller att de inte är legitimerade psykologer.

Oj, det här blev ett jättelångt inlägg... Min dag började sisådär, har varit ganska ledsen den här helgen som du kanske märkt... men jag tog mig ut och cyklade till biblioteket. har suttit hela dan och nu ska jag sitta lite till (har tenta på fredag)..

Hoppas att du förstår hur otroligt stark du är. Du inspirerar mig! Kram!

C: Vad ambitiöst av dig att plugga till läkare! Det måste vara jätte härligt att ändå ha ett mål mitt i all röra. Önskar att jag visste vad jag vill göra, men det kommer nog ta ett tag till tills jag kommer på något som passar mig. När jag är bland människor jag inte går ihop med brukar jag alltid tänka "det finns massor av olika människor här i världen, och just de här personerna uppskattar inte mig för vi är helt olika, men det finns andra som jag som verkligen gör det", genom att tänka så har jag lärt mig att inte ta åt mig när någon ogillar mig och jag blir inte sårad av att veta att någon inte tycker om mig för det finns andra i min närhet som jag vet älskar mig. Man måste välja till vilka och i vilken situation man vill berätta vad man varit med om, för väljer man att berätta det för fel personer kan det sluta med att man inte litar på någon och känner att ingen bryr sig eller förstår. Man får ha olika vänner man är olika nära helt enkelt. Ibland kan också människor visa ett ansikte utåt med bära mycket inombods, så det behöver inte vara så att alla i klassen är unga och oerfarna, jag tror t.ex. att om jag och du hade gått i samma klass så hade du trott så om mig, att jag är ung och inte varit med om något för jag skrattar och skämtar mycket, men egentligen är ju sanningen annorlunda. Jag har ingen aning om vad det är för människor som går i din klass men ibland måste man försöka se innanför skalet :) Är man negativt inställd så blir allt negativt också och man blir mindre mottaglig för att få kontakt med andra människor.



Det kan mycket riktigt vara som du säger att du blev/är traumatiserad av allt som hände i ert förhållande, men det kan kanske även vara så att du blev deprimerad för jag tycker det du beskriver låter med som en depression och du kanske hade panikångest? Det kan ju vara en blandning av både trauma och depression. Jag tror du helt enkelt haft oturen att komma kontakt med psykologer som du inte klickar med eller som helt enkelt inte vet vad de sysslar med, har också träffat en del sånna men även träffat några underbara. Så byt om det känns fel, det ska man aldrig vara rädd eller skämmas för eftersom det ju är för din skull du gör det och för att du ska få hjälp. Ställ dig i kö till traumamottagningen om ni har något sådant där, kan vara upp till 2 års kö men det är alltid bra att stå där och sen om man inte vill gå så är det bara att tacka nej. Dör får man bearbeta sitt trauma och det man varit med om. Det jobbar väldigt skickliga psykologer där som har lång erfarenhet och specialicerade på just trauma.



Varför försöker du inte vara kvar i staden du pluggar i under sommaren? Skaffa ett jobb så du har något att göra, tror det skulle vara bättre än att behöva vara rädd för att stöta på ditt ex när du åker till din hemstad. Är du förresten rädd för honom eller är det av en annan anledning du inte vill träffa ditt ex?



Det är bra att du försöker komma ut, även fast det känns tungt ska man göra det för ens egen skull. Det är aldrig bra att bara sitta hemma.



Jag beklagar att du haft en så tung och jobbig uppväxt, hoppas verkligen du i framtiden får det lättare och träffar en underbar man som älskar dig för den du är och ger dig all kärlek du behöver.

Jätte tack för dina fina ord! Kramar!