tystlidande

Tårarna kom hos psykologen

Fokusera på det positiva med att fasaden rasade :) det är ALDRIG bra att hålla saker inne. Annars kan man inte gå vidare. Det är ju många som i sina vuxna liv plötsligt drabbas av depressioner och ångest utan någon förklaring. Sedan går dem till en psykolog och inser att dem har en massa knutar i det förflutna som dem inte tagit itu med. Och för att det ska kunna ske så måste man gräva så djupt att fasaden rasar. Lika bra att du får det överstökat. Du kommer känna dig så mycket lättare efteråt, utan en börda att bära på. Och du kommer kunna gå vidare och leva ett LYCKLIGT liv! Kram

hej gumman.

Är stolt över dig.. vet att du tycker det är svårt och gråta eller visa känslor. jag tror att det hjälpte dig på traven, på så vis förstår ju din psykolog dig bättre och det är ju en förutsättning för att hon/han ska kunna hjälpa dig riktigt...

och du vet lika väl som jag hur viktigt det är att man bearbetar allting.. vet att du gått tillabax till han vilket jag också gjort en gång.

jag hoppade av mina samtal och tror att de är mycket pga att jag visste att jag skulle gå tillbax..Bearbetade du någonting innan du gick tillbax? jag han inte bearbeta allt utan sopade mycket under mattan och la skulden på mig själv innerst inne.. Nu vet jag att skulden inte är min och att jag inte kan gå tillbax.... svårt men får väl bita ihop..

vill inte gå tillbax så fatta mig rätt men känns tufft att det allt är sista gången och att det ALDRIG kan upprepas... saknar så mycket. de fina stunderna givetvist...



en fråga till dig... vet att ditt ex försökt kontakta dig på olika sätt, hur tänker du, hur biter du ihop och inte "låter" han kontakta dig eller ta kontakt..



att jag frågar är för olika anledgingar kan inte skriva dom här men kan säga så här, han försöker kontakta mig men genom en annan, han får fram sina ord tankar och känslor.(han gör det på ett fult sätt..)

allt är "kärleks ord" det är riktat till mig det känner jag men han gör det inte så det är riktat till mig...me jag känner han och jag vet- JAG BLIR SÅ ARG!!!

eller kanske inte bara arg han vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att jag ska tänka på han, hur mycket hat jag har i mig så ler jag när orden kommer fram och jag hatar mig själv för det men det går inte att ha bort.. antagligen så finns känslorna kvar, vet inte.

men som jag säger till min psykolog.

allt tog slut 1 2 3 sen fick jag inte prata med han mer. såg han på rättegångarna och då fick jag lite sagt, jag hatar att inte få ut mina känslor..

jag har så mcyket jag vill säga och jag MÅSTE säga det innan jag spricker..räcker inte att jag säger det till någon annan för jag vill att HAN hör det.

har besöksfrbud så kan inte skriva eller nått, men hatar då att han får fram sina jävla känslor.



har inte du det svårt när allt bara sluta.? känner du inte att du vill säga dina sista ord.?tänker du inte så, vill bara skriva ett sista brev, vill få ut mina ord en sista gnång...?

hur funkar du där? jag går sönder när jag tänker på att jag inte kan säga de jag vill säga..



hjälper ju inte att jag sitter med mina två barn som hela tiden påminner mig om han.. jag gör allt för mina barn det är inte det... men vi kommer alltid ha en koppling och jag vet inte hur jag ska sååå ut.... vissa dagar känner jag bara för att ge upp. jag orkar inte ta hand om allt själv medans han sitter på ett jävla fängelse och har någon ävla smester.. alla hans jälva syskon kompisar allt alla slickar hans jälva röv fast alla innerst inne vet att han är et jälva svin... neee de e så synd om han.. så resonerar asen...



jag ska ta hand om allt här och va stark.......

ahh en deppig dag idag men tack för att din blogg finns...



sköt om dig gumman... kramar

Rosen:

Jag hann inte bearbeta någonting innan jag gick tillbaks, blev otroligt dåligt behandlad av kvinnojouren jag då bodde på vilket egentligen gjorde det hela värre för mig och la skulden på mig själv och tyckte inte jag förtjänade någon bättre än honom. De fick mig att känna att det han gjort "inte var så farligt" och därför har jag aldrig tyckt det han gjort mot mig varit speciellt allvarligt förens nu efter att jag lämnat relationen. Jag insåg dock med hjälp av en underbar kurator jag började gå till 1,5 år innan jag lämnade honom att det var han det var fel på och inte mig. Hur längesen är det nu du lämnade honom?? Det där du känner med "sista gången" är kanske den där saknaden som jag beskriver "som att sörja någon som har dött"? När jag lämnade honom så sörjde jag honom i början för jag hade ju ändå förlorat en människa som stått mig väldigt nära, samtidigt som jag hatade honom. Det tog ett tag för mig att acceptera att han inte var den jag önskar att han var och sörjde den delen av honom jag älskade och då tänkte jag mycket som dig, att alla underbara små stunder aldrig någonsin skulle få upplevas igen.



Jag "låter" inte mitt ex kontakta mig eftersom jag brutit kontakten med alla som han kan komma åt mig igenom förutom min familj. Det var ett svårt beslut men nödvändigt. Jag vill inte höra något om honom eller att han ska höra något om mig och det är väldigt svårt att fortsätta kontakten med någon som finns i ens ex närhet som inte förmedlar saker fram och tillbaka, vilket gör en själv oerhört sårbar och svag. Jag är även noga med att mitt telefonnummer inte får lämnas ut till någon utan att jag själv gör det eller säger att det är okej. Även min mail håller jag hårt i och det är inte många som har den, just för att jag inte vill att något från honom ska dyka upp. När jag bestämt mig för att jag skulle lämna honom en dag, men inte när så sa jag en del saker medvetet som jag visste skulle vara till min fördel och det är just därför han har ännu svårare att komma åt mig nu.



Mitt tips är att undvika de personer som förmedlar det han säger, om det är nu är på den vägen du får veta det. Jag är övetygad om att jag har kommit långt i min process bara för att han inte har kunnat störa mig. Jag har alltid sagt att skulle jag bli inblandad i vad han gör eller säger nu skulle det störa det jag jobbat med otroligt mycket och allt skulle bli mycket svårare, jag kanske till och med skulle börja tveka på mig själv och ha mycket svårare att bryta tankemönster m.m. Det bästa är att bara bryta tvärt och arbeta därifrån.



Jag har faktiskt på ett sätt fått säga mina sista ord, i början tyckte jag inte det utan hade mycket ilska inom mig som jag ville få ut på honom eftersom det var han som gjorde mig så arg, oavsett om jag hade pratat om det med någon annan om det hade det inte hjälpt för jag ville att Han skulle höra det. Men tillslut insåg jag att han aldrig kommer förstå och det skulle inte vara lönt att säga något till nån som inte vill förstå. Det skulle bara sluta i en diskussion mellan oss, han skulle komma med sina argument och sina bra bortförklaringar som jag inte har någon chans emot, även fast jag vet att de bara är lögner och hans sätt att få in mig i hans värld igen. Man kommer snabbt in i samma roller som i förhållandet där han har övertaget. Jag insåg att jag aldrig skulle vinna den fighten och även att jag skulle kännt mig mer förnedrad av att ha en konversation som skulle sluta i att han tar över den. Vi kvinnor känner oftast att de är vi som förlorat, men jag har insett att det är vi som har vunnit. Jag skrev via mail till honom anledningen varför jag hade lämnat honom ganska nära det att jag lämnade honom, och jag insåg att det räckte för mig för att jag skulle kunna gå vidare. Jag fick i alla fall en gång för alla förklara varför jag inte ville fortsätta vara med honom, och jag svarade honom aldrig mer efter det. Det är viktigt att få ut dessa känslor, men just i den här situationen inte genom att säga det till honom. Det kan ofta hjälpa att man skriver ett brev till sitt ex som man aldrig skickar, där man skriver exakt allt man känner och vill säga och skriver det som om att du skulle skicka det. Och när du är klar så förstör du det. Det kan vara väldigt effektivt.



Du vet väl att med besöksförbudet gäller det även att han inte får försöka förmedla något till dig via någon annan? Nu vet jag inte på vilket sätt du fått reda på det han sagt men besöksförbudet gäller inte bara att han själv inte får kontakta dig.



Sitter han på en öppen anstalt eller en med högre säkerhetsklass?



Var stark, jag tror på dig! :) Tack för dina fina ord. Massor av kramar till dig!

hej...

jag lämnade han för 7 månader sedan ca.

Eller va då allt slutade tvärt när jag "rymde"



Jag vet att han inte får använda andra för att "kontakta" mig, har anmält han två gånger för det sen han blev tagen.

han använder sig av brev till våran dotter. är där allt står.

saknar er älskar er tänker på er varje dag drömde om er inatt.. osv osv osv.



polisen vet om detta och det är inget hot men ska ta upp det igen om den sista hot anmälan "olaga hot överträde i besöksförbud" går vidare. ligger hos åklagaren för tillfället. fått tre riktiga hot och det är någon som "hjälper" han med hoten.

de andra breven får han ju skicka eftersom han inte har något besöksförbud via våran dotter.



det är ju det som är problemet vi har två barn ihop så jag kan aldrig bli "kvitt" han till 100%.

han är alltid en del av oss/dom. Jag kan inte sticka helt och hållet. Jag kan hålla mig borta genom att inte kontakta han"vilket jag inte får då besöksförbudet är ömsesidigt". Det är ju det som gör mig så frustrerad han får ju ut sina ord men jag får inte ut ett ända.



Jag har tänkt tanken att skriva ett brev och sen slänga det men jag funkar inte så. jag måste veta att han läser det.. visst har du rätt dom förstår inte, men jag blir lugnare genom att veta att han iaf läser det. På nått sätt tror jag att han förstår något någon enstaka mening.



jag vet inte men är väl så mycket hat o förtvivlan inom mig...



han sitter på låst anstallt med normal säkerhet (klass C anstallt), anstalten är främst gjord för män med problem med våld i nära relation.



Varit inne på samma som du gjort med skyddad identitet men jag skulle aldrig fixa d, behöver mina föräldrar o hjälpen med barnen ibland. sen är de inget liv för barnen, min stora hade aldrig fixat de o försvinna från mina föräldrar...

han sitter inne i minst 1,5 år till.. fick juh 3,5år.



tack för ditt stöd skönt o prata med nån som vet hur det är...



kramar till dig

Rosen: Okej nu förstår jag allt bättre :) Har du inte försökt ansöka om ensam vårdnad? Vet många som har fått det. Kontaktar ditt ex dina barn genom att skicka brev till din hemadress? Har du ansökt om skyddad identitet?



Hoppas han får vård i fängelset, de borde väl ha ganska bra program när det är ett fängelse för män som honom? Inte för att det hjälper om de själva inte vill ha hjälp men man kan ju hoppas att de kanske inser ett och annat.



Jag tänkte också så, att jag vill att han ska läsa brevet annars har det ingen mening, men det ska tydligen vara bra ändå. Jag har inte skrivit något brev, ångrar lite att jag inte prövade det när jag kände så för det kanske hade hjälp, och om inte hade det varit värt ett försök :)



Tack själv :)Kram kram!

À en jävla sits..

À har sökt om ensam vårdnad men tar tydligen en jävla tid.

Drog igång allt för ca 5 v sedan men tar ca 6-8 månader tills allt är klart.. Kan det ta iaf..



À vården hjälper säkert om mansjälv vill, men om man inte själv förstår att man har ett problem går det inte att vårda..



Eftersom vi har gemensam vårdnad går han reda på vart vi bor är hans rätt sen bor vi i en liten stad så skyddad adress är ingen mening då d d så många som "håller koll" på oss..

Sen är allt sånt svårare när d finns barn k bilden..

Får se hur det blir när han kommer ut.. Antingen flytta ir bo kvar o va stark så får d hända som händer..

Åklagarna poliserna o allt anser att jag förstör barnens liv med skyddad identitet.. Vi får se hur det blir..



Men vet inte om jag vågar va kvar.. Lång tid kvar tills han kommer ut sp får bli ett senare problem..



Kramar