tystlidande

Det är så konstigt, jag vill att allt jag känner nu ska försvinna, samtidigt som jag är rädd för att de ska. Jag märker hur jag innan har hanterat de här känslorna för att inte känna dom, och jag vill inte vara den personen. Livet handlar inte om utseende, kläder och hur mycket man äger, utan om att få vara nära dom man älskar. Det är det som är viktigast, inget annat. Jag har inte varit mig själv och tagit tillvara på de människor som betyder allt, jag har istället försökt spela något som jag inte är och trott att lyckan är materiell, att de som inte varit som jag inte är lyckliga, men det är ju de som är det, inte jag.

Jag är så rädd för allting, just nu känns det som jag inte klarar av framtiden, jag vill att allt ska vara som förut, innan jag fick alla mina problem. Det är som om att jag vill bli liten igen, jag vill inte vara vuxen med allt ansvar. Jag vill inte att tiden ska gå, att jag och de runt omkring mig ska bli äldre, jag vågar inte tänka på det.

Hur kommer det blir när jag börjar jobba? Vi kommer ha ännu mindre tid att ses då, när man jobbar så tar jobbet en så stor del av ens liv, man är alltid trött och har inte samma ork. Nu vet jag att jag i alla fall kan åka och träffa dom imorgon om jag vill det, men sen då? När jag får sån här ångest kommer jag veta att jag inte kan ta mig till dom. Är det här jag känner separationsångest? Jag har så svårt för när saker tar slut. Jag vågar inte gå och lägga mig, för då vet jag att allt kommer komma ännu starkare, men jag kan ju inte vara vaken hela natten. Hjälp mig, jag önska att jag slapp vara jag, jag orkar inte gråta mer idag men jag kan inte sluta och jag kan inte ringa nån för jag vill inte att någon ska veta att jag gråter.