Har hittat svaret
Läste det här precis: "Samma psykologiska försvarsmekanismer som verkar för överlevnad i det akuta skedet kan i bearbetningsfasen försvåra och fördröja återhämtningen. Så kan exempelvis rationell klartänkthet göra att man handlar rätt och kraftfullt när det gäller. Samtidigt kan känslomässig flackhet och ”styrka” senare tränga undan de smärtsamma känslor som ändå finns, och som är nödvändiga drivkrafter för psykisk läkning..." och förstår nu varför jag känner som jag gör. Det hela handlar om försvarsmekanismer, det är därför jag känner att det finns så mycket på insidan som inte syns på utsidan. Jag att det finns där men kan inte riktigt känna det.
Mår inte speciellt bra just nu och det började med att jag inte kunde sova, satte mig vid datorn och det var då de jobbiga känslorna började komma. Kan inte ens riktigt förklara vad det är jag känner, därför är det så svårt att få någon att förstå. Jag har blivit ställd i kö och kommer få vänta 11 månader (högst) på att få träffa någon som som arbetar speciellt med traumabearbetning med inrikting på kvinnovåld, det kanske kommer bli bättre då? Men 11 månader... ibland undrar jag hur jag ska klara mig tills dess medans det andra gånger kan kännas som att jag inte behöver det. Det jag känner just nu måste bero på alla underliggande känslor, ibland börjar de pysa ut när det blir för många, men när "locket" åker på är det då jag känner som jag gör när jag tycker att jag inte riktigt behöver bearbeta det jag varit med om eftersom jag inte känner det. Jag tror att jag ofta inte vill inse vad det är jag varit med om.
Mår inte speciellt bra just nu och det började med att jag inte kunde sova, satte mig vid datorn och det var då de jobbiga känslorna började komma. Kan inte ens riktigt förklara vad det är jag känner, därför är det så svårt att få någon att förstå. Jag har blivit ställd i kö och kommer få vänta 11 månader (högst) på att få träffa någon som som arbetar speciellt med traumabearbetning med inrikting på kvinnovåld, det kanske kommer bli bättre då? Men 11 månader... ibland undrar jag hur jag ska klara mig tills dess medans det andra gånger kan kännas som att jag inte behöver det. Det jag känner just nu måste bero på alla underliggande känslor, ibland börjar de pysa ut när det blir för många, men när "locket" åker på är det då jag känner som jag gör när jag tycker att jag inte riktigt behöver bearbeta det jag varit med om eftersom jag inte känner det. Jag tror att jag ofta inte vill inse vad det är jag varit med om.
Kommentarer
Trackback
