tystlidande

Är inne i en dålig period och är inte alls mig själv. Är väldigt arg och besviken på allt och alla, känner att jag inte bryr mig om någonting längre. Jag är trött på människor, vill bara låsa in mig i min lägenhet och slippa gå ut. Jag känner inte alltid så, men den tanken börjar ta över lite. Men jag ger inte efter, är bestämd i att försöka ta mig ut varje dag, och någon dag här och där är det okej att jag inte går ut men inte mer än så. Aldrig två dagar i rad.

Tycker allt är så mycket spel, jag vill bara kunna vara mig själv utan att tänka på vad jag säger eller gör för att andra inte ska få en dålig bild av mig. Jag vet inte om det bara är jag som spelar och tror att alla andra gör som jag, eller om det verkligen är så? Mycker i mitt förhållande var ett spel för andra och det lever kvar, så himla djupt i mig. Det han tryckte in i min hjärna om hur jag skulle vara finns kvar och kommer vara det länge, för det är den enda biten jag håller med honom i. Jag vet att han har fel på ett sätt, men på ett sätt inte. Jag vill vara så, så som han ville att jag skulle vara. Problemet är väl också att jag får och har fått många komplimanger för hur jag är och beter mig, som allt är saker han sagt till mig. Det bekräftar för mig att han har rätt och gör att det hela blir en ond cirkel. Jag vet inte om jag finns där under, om det är därför jag tycker han hade rätt? Att det är på det sättet jag tänker, men inte lika extremt? Jag vet att jag måste släppa fram mig själv mer, och inte få panik när jag har andra åsikter än vad som var "rätt" förut...