tystlidande

Imorgon är det meningen att vi ska ha en fullspäckad och rolig dag, jag hoppas att jag kommer kunna njuta och att ångesten inte blir för stor. Mår inte bra av att bara hålla mig inne, men just nu känns det väldigt lockande att inte sätta en enda fot utanför dörren, här kan i alla fall ingen se mig. Får se om jag ringer psykologen imorgon om det blir för jobbigt innan jag ska gå. Nästa vecka måste jag åka och köpa en keps jag kan ha på mig så man inte ser att det är jag lika tydligt, och eftersom jag också har glasögonen nu kan jag också sätta på mig dom om jag känner mig orolig så blir det ännu svårare att känna igen mig. Är på ett sätt besviken på mig själv att jag hade börjat slappna av så mycket, men samtidigt är det inte hållbart att hela tiden vara på sin vakt. Hade jag kunnat undvika det här? Jag tror det, men jag vet inte? Jag borde i alla fall inte låtit det ske.

Det här är priset jag får betala för den relationen som fick gå alldeles för långt, det räcker inte med allt man redan gått igenom. Hade jag lämnat tidigare hade inte konsekvenserna inte blivit lika allvarliga, om jag bara hade förstått det då...