tystlidande

Det var jobbigt att höra Magdalena Graaf berätta det hon varit med om eftersom det väcker så många minnen. Det gör ont när man ser framför sig hur hårt han slog och hur hjälplös man var. När hon berättade om dödsångesten så kom jag ihåg det som igår, när han började slå mig med knytnävar mot huvudet och hur jag försökte skydda mig med mina händer och armar för jag visste att varenda slag som träffade var ett steg närmare döden. Mitt huvud var helt buckligt av alla bulor när jag vaknade morgonen efter och jag kunde knappt ta mig på huvudet utan att det gjorde ont. En gång hade ett blodkärl i ögat brustit efter alla hårda slag mot huvudet och var nästan alltid blodsprängda.

Jag ville alltid att han skulle se och känna vad han gjort, men jag vet inte om det gjorde mer skada än nytta, han kanske njöt av alla märken och sår jag hade, han kanske var stolt? Jag kommer ihåg att han antingen inte ville prata om det och verkade då väldigt besvärad av det eller så skrattade åt det. Några gånger blev han förbannad, men det kan inte tagit så djupt i honom att se det eftersom han alltid gjorde om det, därför tror jag han på något sätt måste varit stolt över det han åstadkommit. Jag har aldrig fått höra ordet förlåt komma från hans mun, och ibland önskar jag att jag bara skulle fått höra det en enda gång. Jag vet att jag aldrig har förtjänat att bli slagen eller att det ens varit mitt fel, men det är jobbigt när man inte får höra det från den som slagit.