tystlidande

Om ni bara visste hur svårt allt är just nu, jag skulle vilja skriva det här men det går inte. Det är inte lika mycket fokus på misshandeln, utan mer på hur mitt liv varit i helhet, jag börjar pussla ihop pusselbitar som ger mig förklaring till varför. Jag befinner mig i en livskris just nu som är svår att hantera, jag mår jätte dåligt men har inte riktigt kontakt med mina känslor. Där inne i mig finns så mycket sorg och ilska, jag skulle bara vilja gråta och skrika just nu, det fick gärna ta några timmar om det skulle behövas, men jag är rädd. Jag är inte säker, men jag tror jag är rädd för att få självmordtankar, eller känna att jag inte orkar leva. Jag tror jag håller tillbaka allt så gott det går för jag är så rädd för att spåra ut, jag vill bli frisk nu, jag har redan varit sjukskriven alldeles för länge och även fast det behövs kan jag inte acceptera det, samtidigt som jag inte klarar av att jobba. Men jag kanske måste spåra ut för att kunna bli frisk?

Jag blir arg på mig själv för att jag inte vågar erkänna hur det egentligen känns för psykologen, men jag får panik när jag är nära till gråt. Gör allt för att hindra det. Jag kan inte ens säga vissa ord för det gör för ont så jag förmildrar det för att slippa höra mig själv säga det. Jag vill berätta för henne hur det ligger till, men bara att förklara det skulle få mig att gråta.