tystlidande

Har kännt mig pigg och glad under dagen idag och trodde att mitt mående var på väg uppåt, men när kvällen började närma sig var jag tillbaks där jag varit innan. Jag försöker tänka positivt men det är svårt när det finns saker som man inte vill ska hända, men man vet att det kommer ske. De positiva tankarna dras ner av de negativa. Det är jobbigt att känna sig ensam och känna att ingen bryr sig om mig. Jag vill bli sedd och uppskattad, att någon ska bry sig om en sån liten sak som vad jag gör. Jag känner mig bortglömd... som att min exictens inte betyder något för nån längre. Jag blir också arg för att jag inte kan visa mina känslor, alla tror att jag mår så bra men inombords är jag halvt död. Jag vill att folk bara ska se igenom mig så jag slipper säga något, men ingen gör ju det. Förutom psykologen.