tystlidande

Jag märker att jag mer och mer behöver en hållbar historia om varför jag flyttat hit till människor jag träffar, men jag är lite klyven i hur mycket jag ska säga. Jag funderar på att säga att jag flyttade hit från min hemstad för att jag hade problem med min ex-pojkvän och kände att jag behövde komma därifrån och starta om på nytt, eller säga att han inte riktigt kunde acceptera att jag inte ville vara med honom och valde därför att flytta hit för att jag tänkte studera här. Men ska jag verkligen hålla mig så pass nära sanningen? Även fast det är mycket jag utelämnar kan jag ibland känna att det är för mycket, samtidigt som att jag vill att de ska veta lite vem det är de ger sig in på, för jag hade inte uppskattat att någon som är så allvarligt hotad som jag inte sa det för då kan man inte själv ta ställning om man vill ha med den att göra eller inte. Eftersom jag inte alls funderat ut vad jag vill säga i nuläget så hamnar jag i obekväma situationer när jag träffar nya människor och de frågar saker om mig och oftast blir det så att jag måste säga mer än jag egentligen vill för att det inte ska låta konstigt.

När någon börjar komma nära mig och jag kan lita på personen kommer jag alltid säga sanningen, så mycket som jag känner mig bekväm med att berätta. Både för att jag känner att det är en så stor del av mitt liv och för att det inte är mer än rätt. Jag vill inte behöva ljuga i onödan och det kan vara skönt att en person man umgås mycket med vet sanningen och har förståelse. Men det är svårt att veta exakt när och hur nära man ska vara när man berättar, för man sätter sig i en farlig situation om man berättar för mycket för en person som egentligen inte är så nära som man tror. Det hela är en så svår balansgång och det är just i de här situationerna jag önskar att jag slapp vara jag, jag önskar att jag bara var som alla andra.