tystlidande

Jag börjar tappa tron på att jag någonsin kommer träffa en kille igen, och tron blir ännu svagare när jag på ett sätt förstår att jag inte är en person man älskar. Jag tycker synd om killen som skulle älska mig, han kommer skämmas över att vara med mig. Man kan inte vara stolt när man går brevid mig och jag önskar att jag var så mycket annorlundare. Det här är inte riktigt något jag tyckt innan, men jag märker att det är så andra ser mig. Det känns som att folk skrattar åt mig för att de tycker jag är så ful, och konstig. Jag passar liksom inte in. Jag mår dåligt bland nya människor, jag blir så osäker och är känslig för allt för jag så gärna vill bli omtyckt.

Många säger att jag tidigare umgåtts med en del människor som inte är värda mig, men problemet är att det bara är med dom jag känner att jag passar in. Jag är inte som dom men jag vet att de uppskattar någon som jag, andra människor gör inte det. Jag är rädd för att göra om samma misstag, och även fast jag är medveten om det så kan det mycket väl hända. Fast på ett sätt ändå inte, men i de stunderna jag tycker att jag inte är värd nått, det är då det kan hända.  

Vad är det som håller på att ske egentligen? Jag känner att jag snart kraschar, att jag kommer ge upp och "flippa ur". Att jag kommer börja leva destruktivt för jag tycker att jag förtjänar det... och det gör mig rädd.