tystlidande

Har mått mycket bättre idag än igår kväll, men jag kände på mig att de där känslorna skulle komma igen för även om jag var glad kände jag mig så ledsen inombords. Jag håller på att bygga upp ett helt nytt liv och det är så mycket som är annorlunda än vad jag är van vid. Det som är vardagsmat för andra ger mig "wow-upplevelse", det som egentligen är småförändringar är enorma för mig. Bara att komma ut och träffa nya människor är hel otroligt för mig. Allt väcker mycket tankar och känslor, och med det nya livet och alla nya händelser påminns jag ofta och mycket om vem jag var och hur jag hade det. 

Ibland skulle jag verkligen vilja berätta hela sanningen för min familj, alla detaljer, helt ocensurerat. Det är verkligen ett sätt att börja lägga det bakom mig och blicka frammåt eftersom de har många frågor när det finns så mycket jag döljer, vilket gör att jag ofta påminns om allt också. Men hur berättar man för sina föräldrar att man nästan blivit dödad? Ibland beskyller jag mina föräldrar och släkt för en del som hänt också, de borde skyddat mig. De sköt mig ifrån sig istället för att närma sig mig när det var som värst, och jag tror de någonstans där inne också visste hur det låg till, men de vågade aldrig göra något... Jag har aldrig pratat med dom om det, men en dag kommer jag göra det när jag känner att det är rätt tid och plats.