På promenaden...
läst igenom hela din blogg nu, och jag känner igen mig så! inte i de fysiska, men i den psykiska misshandeln. Men man insåg nog inte att de faktiskt var det, jag var ju så kär! Han hade ju faktiskt sina bra studer också, ett tag iallafall. Innan dem blev allt mindre och mindre.. Han kunde ofta förnedra mig framförs hans familj, och vänner! och de skrattade, medans jag bara ville gå där ifrån! springa långt bort och aldrig mer komma tillbaka!
Jag minns en grej så väl, dagen före skulle han ge mig fotmassage och istället för att ta hudlotion tog han rengörningsmjölk som man gör rent ansiktet med.. istället för att den skulle gå in i huden blev de som svarta korvar, precis som "död hud" och han började gapa om att mina fötter var så smutsiga och att ja äcklade honom! Ja förstod inte? ja duschade innan han kom?. han sa att ja va den äckligaste han visste och att han skäms över att ses med mig på stan! ja var den tjockaste av alla hans flickvänner han haft, ja började få panik! varför säger han såhär?. älskar han inte mig.? dagen efter åker vi till hans familj på middag, och han har tidigare på dagen sagt att han inte ville ha med mig och göra, ja var så fet!! på middagen berättar han om mina "smutsiga" fötter, och alla börjar skratta och säga hur äcklig jag är! detta var bara början, att han senare började hota mig med att "du vet vad som händer om du inte gör som ja sagt" varför ringde det inga klockor då?.. Varför förstod ja inte att han faktiskt inte var sådär snäll som han hela tiden sagt?.
han började sedan klaga på mitt klädval, mina skor och min kropp! ifrågasatte man honom varför han gjorde som han faktiskt gjorde sa han hela tiden att man inte ska prata om gammalt utan faktiskt titta framåt! ja lämnade honom men insåg sedan att ja faktiskt inte kan bara gå sådär, vi hade faktiskt något som väntade på oss, vårat barn! Våran dotter..
ja gav honom en ny chans och han var sådär underbar igen! vi pratade om hus, och allt skulle bli sådär bra! vi planerade att förlova oss, något ja så länge drömt om! tills han bara några dagar ändrar sig igen! han började säga att hans familj inte var lika "fin" so min familj. att jag inte tyckte om hans familj eller hans kompisar. Eller att jag faktiskt inte älskade honom! han började säga att jag inte fick ha kontakt med vissa av mina vänner, eller säga vad ja ville till min familj. så jag lämnade honom igen. Ensam är stark har man alltid sagt, det blev ingen förlovning och heller inget husköp! han började trakasera mig med de sjukaste hoten efter de andra, att ja var rädd för honom och skulle passa sig! han spred så hemska rykten om mig, att ja skämdes att faktiskt visa mig på stan! för folk pratade, även fast vi kommer från en ganska stor stad!
Idag har vi ingen kontakt och han har aldrig träffat Nellie heller, vilket är synd! Men en dag så hoppas jag, att han faktiskt tar tag i det hela och träffar henne, hon fyller ett år på måndag, att han har missat hela hennes första år gör så ont! Det har gått över ett år, men jag känner mig fortfarande inte "hel" jag har så svårt att lita på män som faktiskt vill mig väl.. när mina vänninor frågar mig varför ja lämnat honom och ja berättar så börjar de gråta. Medans ja mest sitter och inte fattar något och säger, men vadå? han slog mig ju aldrig! så de va väl inte så farligt. Medans dem tycker de är helt sjukt.. Men då slog de mig, ett slag försvinner. Minnet sitter kvar, men blåmärken och bulor försvinner. Men ett ord de glömmer man aldrig. de sitter alltid kvar..
det känns som han har ristat in alla orden han en gång sa på min kropp, ja kommer aldrig bli av med dem!
ja vet faktiskt inte riktigt varför ja skrev så långt, men ja ville "prata" av mig! du har ju faktiskt varit där.
Du är så stark, och jag hoppas att du en gång får dina barn du drömt om! även om jag står ensam kvar, så är min dotter mitt allt..
Karin: Tack så mycket, du är också jätte stark som tagit dig ur ditt destruktiva förhållande! Tycker det kan vara svårare att lämna när man blir psykiskt misshandlad eftersom det då inte är lika tydligt vad han håller på med. Tråkigt att höra att du också råkat ut för en sån där man, det är alldeles för många kvinnor som göra det tyvärr. Det är inte ofta jag hört att mannens familj är "med" på det mannen gör, det måste vara någon skruv lös hos dom också.
Jag tycker inte riktigt att det går att jämföra vad som är värst eftersom jag har varit utsatt för både psykisk och fysisk misshandel. Både dom lämnar djupa spår men det som är svårast att bearbeta är den fysiska misshandeln. Med den misshandel jag utsattes för kom svår dödsångest och det går inte ens att förklara hur hemskt det är att uppleva. Orden sitter kvar i huvudet, men även minnesbilder från slagen. Ser det lite som att båda misshandelsformerna lämnar blåmärken, de psykiska blåmärkerna kan man inte se men de båda försvinner med tiden...
Eftersom du känner så starkt att det han sagt aldrig kommer försvinna skulle jag råda att du går och pratar hos någon. Det hjälper oerhört mycket att bygga upp sin självkänsla och självförtroende och bearbeta det man varit med om så att man kan gå vidare. Ta kontakt med kvinnojoren där du bor, de brukar kunna hjälpa en. (gå in www.roks.se - där kan du hitta nummret)
Passar på att säga grattis i förskott till din dotter också! :)
Kram på dig
