tystlidande

I natt drömde jag att han dog. Jag tycker det är fel att önska livet ur någon, men när jag vaknade trodde jag och önskade för en kort stund att det var sant. Jag hoppas han någon gång kommer straffas för det han gjort mot mig, och det ska kännas för honom precis som det gjorde för mig. Jag tror faktiskt att människor straffas på ett eller annat sätt för allt ont och elakt de gör, jag har alltid trott det men blivit ännu mer övertygad om det efter händelser som skett, ibland precis efter att han misshandlat mig.

Allt börjar upprepas om och om igen i huvudet, väldigt ofta har jag en konversation med någon som jag känner i huvudet där jag berättar vad han gjort mot mig, fast mer i en monolog. Det låter nog galnare än vad det är, men jag tror det beror på att jag egentligen vill berätta men inte kan eftersom det är sånt jag inte alls kan prata med andra om. Eller jag kan det på ett sätt, men väldigt ytligt och helt utan känslor. Det känns som jag pratar om någon annan och jag är helt oberörd utanpå av det jag säger. Det gör för ont att jag inte vill känna. Jag vill inte gråta för jag är rädd för att aldrig kunna sluta. Ingen kommer nog någonsin kunna förstå, inte ens andra misshandlade kvinnor för alla upplever allt olika och påverkas på olika sätt, så därför låter jag det hellre vara osagt. Det är min stora hemlighet.