tystlidande

4 veckor har gått av arbetsrehabiliteringen och har nu alltså kommit halvvägs, tiden har gått så otroligt fort och det känns lite ledsamt att det snart är över. Det har varit så kul att få komma ut träffa människor, sitta och prata och utbyta tankar och känslor, det är nästan det som betytt mest med arbetsrehabiliteringen och att jag vet att många där håller med mig.

Idag fick jag den där frågan "...men varför flyttade du hit?", jag svarade "det hände en del saker i min hemstad som gjorde att jag inte trivdes och jag mådde dåligt så jag valde att flytta hit", berättade i ett annat samtal att jag var sjukskriven för posttraumatisk stress och för första gången blev jag inte rädd eller orolig över att berätta om mig själv, jag litar på ett sätt på människorna som är där. Kanske för att de är så olika människor jag känt och därför inte ser de som ett hot? Har väldigt svårt att se att de skulle känna några av de personer jag känner. De andra har också berättat om sina problem, och det gör väl mig tryggare, vi sitter lite i samma båt även fast alla har väldigt olika problem. Jag känner mig också trygg med att de inte frågar eller ifrågasätter så mycket, jag får ta det i min takt.

Nästa vecka är det möten om vad som händer efter det här och planering.