tystlidande

Jag känner av något i magen men har inte haft kramper, funderar ändå på att ringa vårdcentralen imorgon för att kolla upp det men om jag känner mig själv rätt kommer det inte bli av. Jag tycker inte om att gå till läkare, det känns som nån slags rättegång på nått konstigt sätt... man blir inte trodd, måste försvara sig och övertyga. Blir inte tagen på allvar. Eftersom jag oftast ser glad ut så tror ingen mig, "man kan inte se sådär glad ut när man har ont"... men jo, jag kan det!! För tusende gången.

Jag har tänkt mycket på döden idag, boken Varför gråter inte Emma? har fått mycket i huvudet i snurr. Döden är så läskigt och jag tänker på om jag hade dött...hur hade det blivit då? Hur hade det varit på min begravning? Hade de dömt honom eller hade det funnits för lite bevis? Hade nån då någonsin förstått hur jag hade haft det när jag inte fanns där för att berätta det? Hur hade min familj tagit det? Det finns så många "hur hade det varit då?", och... vem hade saknat mig?

Tänk att inte leva, inte finnas på jorden, inte fått uppleva glädjen att få barn och allt sånt där annat som kommer med livet och istället ligga där i en kista under marken. Hur är det att vara död? Jag blir rädd av att tänka på det, speciellt när jag vet att hotet fortfarande finns och jag kan bli dödad. Men jag är inte bara rädd för att bli dödad, utan för döden i allmänhet. När den varit så nära känns det som jag aldrig kommer tillräckligt långt bort ifrån den. Jag är ibland livrädd för att jag ska dö i en bilolycka, när jag äntligen fått en andra chans till livet kanske den tas ifrån mig? Jag ser framför mig hur jag blir en sån där sorglig historia, en sån som dog när allt i livet hade börjat ordna sig. Jag vill inte bli en historia, jag vill leva och få uppleva.