tystlidande

Ush vilken jobbig kväll det har varit, har gråtit mycket och har världens huvudvärk, men att gråta kan verkligen kännas befriande. Som jag skrivit innan har jag aldrig riktigt pratat med min familj om det som hänt, men kände nu att det fick vara nog, allt jag håller inom mig gör så ont så jag bestämde mig för att skriva sms till en utav mina föräldrar. Vill inte alls prata om det, skrev det också i smsen, men jag behöver bara få säga det. Det känns som en tung sten har släppt från mitt hjärta. Trodde aldrig jag skulle våga säga det och beskriva hur jag haft det, eller att det i alla fall hade dröjt minst 10 år till innan jag hade sagt något. Man kan inte få ner allt i några sms, men jag kunde skriva det viktigaste som är den tyngsta bördan att bära.

Det som jag tänker måste vara jobbigast för min familj är att få reda på att jag har blivit så grovt misshandlad att jag hade kunnat ligga i en grav långt ner i marken nu, och att de inte gjorde något för att förhindra det även fast de innerst inne visste att han misshandlade mig. Jag tror det kommer komma som en chock för h*n att plötsligt få sms utan förvarning med alla jobbiga detaljer som man velat blunda för eftersom de är för jobbiga att ta in, men i det här fallet känner jag att det är okej att vara lite självisk och tänka på sig själv i första hand och vad man själv mår bra av, man kan inte hela tiden ta ansvar för andras känslor. Jag vet att smsen inte blivit lästa än och jag undrar vad reaktionen blir, vissa ord är ganska hårda.

Det här är ett enormt stort steg för mig, jag är stolt över att jag tog klivet och gjorde det rätta även fast det känns läskigt och osäkert.