tystlidande

O så var det september... härligt. Jag hoppas verkligen jag kan börja med arbetsrehabiliteringen nästa vecka, får se vad min handläggare säger på måndag. Känns konstigt att jag snart inte kommer leva som jag gör nu, men det börjar bli enormt tråkigt att gå hemma så jag ser fram emot förändringen. Förhoppningsvis träffar jag någon där som jag kanske kan börja umgås med eller träffa ibland, saknar att ha vänner och nån som kan göra en sällskap när man inte vill vara själv.

Har bakat muffins idag och gick en lång promenad efter. Imorgon får jag besök till söndag, ska få min cykel hit så jag kan börja cykla till stan och slipper bära alla dessa tunga matkassar när jag handlat, att slippa passa bussar är också ett stort plus.