tystlidande

Läste precis en del brev från förr, det började med att jag städade/rensade lite tidigare idag och skulle lägga några block på samma ställe där jag har andra grejer undanstoppade, och där finns bland annat lådan med breven i. Jag öppnade lådan för att kolla vad som exakt fanns där i och bestämde mig sedan för att läsa ett brev, det som låg längst ned bara för att påminnas... men vet inte riktigt vad det vad jag ville påminnas om riktigt, det bra? Det dåliga? Både och?

Det där första brevet väckte såklart jätte många minnen, det kändes nästan som jag var just där jag var när jag läste brevet första gången, jag kommer till och med ihåg varenda känsla jag kände då och orden kändes så bekanta, som om jag hade läst det igår. Jag valde brevet längst ner eftersom jag trodde det var det första brevet, men kommer nu ihåg att jag hade blandat de längst ned lite för de kuvären var större än de andra så det var lättast att ha de längst ned i lådan.  Jag råkade få upp ett brev så påminde mig om de bra stunderna och de bra sidorna hos han. Var det slumpen eller var det meningen? Jag tänker ofta så...

Nu på kvällen bestämde jag mig för att läsa fler brev av den enkla anledningen att jag ville få ett bättre helhetsperspektiv, för när jag läser ett av de finaste breven han skrivit så är det lätt att man glömmer bort allt annat som egentligen är sanningen, man börjar fantisera om hur bra allt var och hur mycket man saknar allt det där fina i förhållandet, det väcker helt fel känslor som dessutom är falska.

Nu när jag läser breven kan jag se det han skrev ur ett helt annat perspektiv, jag är inte mitt i det och reagerar inte likadant på de hårda orden, visst blir jag arg men jag blir inte sårad. Orden som "hora" bleknar i jämförelse med det fina orden han skrev om mig, det var så länge sen jag fick höra att jag är vacker, att mina små egenheter är charmerande och att jag är speciell för någon och jag känner nu hur mycket jag skulle behöva höra det igen. De fula orden och hoten i breven skakar jag av mig och suger åt mig av det positiva och tar med mig det i tankarna, inte som några ord han har sagt till mig utan som några ord för att påminna mig om att jag är värd mycket mer än vad jag ibland tror. Det finns en anledning att han skrivit det han har gjort, vissa saker kan man inte skriva utan att man känner dom och därför känns det äkta, äkta på det sättet att jag kan tro på dom och inse att en person kan tycka så om mig. Han älskade mig för att jag är värd att älskas och jag inser att jag hade mycket större betydelse för honom än vad han någonsin ville erkänna, man förstår det om man läser mellan raderna och jag känner mig som en dålig människa men jag njuter nästan av att förstå att han måste mått/må jätte dåligt av att jag lämnade honom. Jag tycker han förtjänar att känna lite av all den smärta jag kände under alla de där åren.

I vissa brev märker man också väldigt tydligt hur oerhör labil han är som person, det är nästan obehagligt att jag levt så nära en person som honom, han hade verkligen lika gärna kunnat ta mitt liv.