Prat hos psykologen om breven
Var hos psykologen igår, för sista gången på den mottagningen, nästa gång ses vi på det nya stället där jag ska gå i fortsättningen. Jag undrar om det kommer bli någon skillnad på vad vi pratar om? Igår pratade vi nästan under hela samtalet om han, innan har jag bara tagit upp honom ett fåtal gånger och vi har pratat om helt andra saker än själva misshandeln. Hur förhållandet var har kommit upp en del men annars har jag inte riktigt velat prata om det.
Vi pratade såklart om breven jag läste den här gången, tänkte att det inte var en så bra idé att jag läst dem och "väckt" massa känslor inom mig som kan få mig att må riktigt dåligt nu när jag börjar må så bra, men hon sa att det är bra att jag går igenom det igen fast med andra ögon och bearbetar det för att kunna lägga det bakom mig sen. Hon frågade om det fanns någon speciell anledning till att jag ville läsa dom nu, och jag tror det beror på att jag är mitt emellan den jag var och den jag kommer att bli och mitt liv har förändrats så drastiskt på bara 1 år och det kan vara lite svårt att hänga med , det är ibland faktiskt svårt att acceptera hur livet kommer bli när jag hade tänkt mig något helt annat när jag var i relationen och var inställd på det. Allt var så mycket annorlundare då och jag kan känna en enorm saknad ibland, jag skulle vilja ha det bästa från förr och nu samtidigt. Jag trodde att psykologen skulle vara skeptisk till att jag ser så fint på den bra delen i förhållandet men det var snarare tvärtom. Jag är alltid lite orolig för att folk ska tolka det som att jag vill gå tillbaka bara för att jag kan se den sidan också och försöka "tillrättavisa" mig och börja predika om hur hemsk människa han var som kunde göra det han gjorde mot mig m.m (det är det värsta jag vet när andra gör, och så måste man börja förklara och försvara sig), men det de måste förstå är att det finns två sidor av misshandelsförhållanden och det är sunt att låta sig sörja, sakna och minnas det man förlorade. Att man kan känna de känslorna betyder inte att man vill gå tillbaks på något sätt, jag skulle aldrig vilja tillbaka igen men jag vill ändå minnas, allt det där har ändå trots allt gjort mig till den jag är idag.
Jag kommer aldrig förlåta det han gjort mot mig, jag kommer heller aldrig glömma och det bra i förhållandet kommer aldrig någonsin väga upp till det dåliga. Man behövder inte stå ut med allt man gör i ett misshandelsförhållande och förlora så mycket av sig själv för att få kärlek, att bara ha en bra och 29 dåliga är inte värt det, man är värd så mycket mer än bara det.
Vi pratade såklart om breven jag läste den här gången, tänkte att det inte var en så bra idé att jag läst dem och "väckt" massa känslor inom mig som kan få mig att må riktigt dåligt nu när jag börjar må så bra, men hon sa att det är bra att jag går igenom det igen fast med andra ögon och bearbetar det för att kunna lägga det bakom mig sen. Hon frågade om det fanns någon speciell anledning till att jag ville läsa dom nu, och jag tror det beror på att jag är mitt emellan den jag var och den jag kommer att bli och mitt liv har förändrats så drastiskt på bara 1 år och det kan vara lite svårt att hänga med , det är ibland faktiskt svårt att acceptera hur livet kommer bli när jag hade tänkt mig något helt annat när jag var i relationen och var inställd på det. Allt var så mycket annorlundare då och jag kan känna en enorm saknad ibland, jag skulle vilja ha det bästa från förr och nu samtidigt. Jag trodde att psykologen skulle vara skeptisk till att jag ser så fint på den bra delen i förhållandet men det var snarare tvärtom. Jag är alltid lite orolig för att folk ska tolka det som att jag vill gå tillbaka bara för att jag kan se den sidan också och försöka "tillrättavisa" mig och börja predika om hur hemsk människa han var som kunde göra det han gjorde mot mig m.m (det är det värsta jag vet när andra gör, och så måste man börja förklara och försvara sig), men det de måste förstå är att det finns två sidor av misshandelsförhållanden och det är sunt att låta sig sörja, sakna och minnas det man förlorade. Att man kan känna de känslorna betyder inte att man vill gå tillbaks på något sätt, jag skulle aldrig vilja tillbaka igen men jag vill ändå minnas, allt det där har ändå trots allt gjort mig till den jag är idag.
Jag kommer aldrig förlåta det han gjort mot mig, jag kommer heller aldrig glömma och det bra i förhållandet kommer aldrig någonsin väga upp till det dåliga. Man behövder inte stå ut med allt man gör i ett misshandelsförhållande och förlora så mycket av sig själv för att få kärlek, att bara ha en bra och 29 dåliga är inte värt det, man är värd så mycket mer än bara det.
Kommentarer
Trackback
