tystlidande

Jag har kommit in i en period som gör att jag kan tänka väldigt intensivt på det som varit. Jag förlorade hela mitt liv i samband med att jag lämnade han, och jag sörjer en del saker som jag fortfarande inte riktigt kommit över att jag aldrig kommer få tillbaks. Det som är svårast att acceptera är att det är en person som tagit allt ifrån mig, jag har inte valt det själv. Mitt liv kommer aldrig bli det samma igen, någonsin, men jag har kämpat för att bygga upp ett nytt liv och acceptera min situation. Jag har fått oerhört mycket hjälp från min psykolog och det är pga henne jag är där jag är idag, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Jag håller på att förändras och utvecklas till en annan person än jag var då och det får mig att må så mycket bättre inombords, jag känner inte lika mycket ilska, är säkrare och tycker om och respekterar mig själv bättre. Jag låter inte någon trycka ner mig längre och det är okej att säga nej, man ska inte göra saker bara för att vara andra till lags. Det är fortfarande en bit kvar tills alla bitar är på plats, men jag kommer att komma dit...

All energi som jag hade har plötsligt försvunnit, från att ha gått långa promenader 3-4 gånger/vecka orkar jag ingenting längre, knappt ens gå till mataffären. Men det är väl alla tankar som far runt i huvudet som snor energin. Skulle behöva göra något på dagarna men det är bara att vänta på att arbetsrehabiliteringen börjar, känns som det är en evighet kvar men jag försöker tänka på att jag ska uppskatta den sista tiden av ledighet.