tystlidande

Precis när jag hade klivit innanför dörren efter praktiken och hunnit bytt om så ringde min ena telefon, från ett mobilnummer. Jag svarade och personen presenterade sig som polis och frågade "är detta *censur*"? Ja sa "ja det är jag" och då fortsatte polisen med att säga "jag står här med ett papper i handen...", alltså på de få sekunderna hann jag tänka miljoner tankar om vad jag trodde hade hänt/han skulle säga, jag var helt övertygad om att han skulle berätta för mig att min fd pojkvänn försökt få tag på mig genom någon myndighet (och därmed fått ut känsliga uppgifter) och de upptäckt detta och att jag nu måste flytta eller något. Paniken jag kände var inte nådig. Men jag var som tur var helt "ute och cyklade"... för det är så att jag skickade mail till en polis jag haft kontakt med innan för kanske över en månad sen och skrev att jag ville ha ett till möte angående min nuvarande situation, fick aldrig något svar och tyckte det var väldigt märkligt men jag hade ingen ork eller energi till att ta tag i det ytterligare, men det var tydligen så att hon jag mailade har varit sjukskriven en längre tid och polisen jag pratade med sa att de borde ringt upp mig mycket tidigare angåede mailet och bad om ursäkt för att jag fått vänta så länge. Har aldrig träffat personen jag pratade med innan men han verkade väldigt trevlig och tillmötesgånende måste jag säga, vi ska träffas på måndag 10.00 och prata lite om vissa kvarstående problem. Det känns så skönt att de äntligen ringde, håller tummarna för att mötet går bra.

Näst nästa vecka (vecka 18) går jag upp i tid på praktiken; onsdag-fredag 08.00-14.00, veckan efter det måndag-fredag 08.00-15.00 och sedan är min första riktiga arbetsdag 15 maj då jag kommer jobba 08.00-17.00 ända till oktober. Kommer nog bli tufft i början innan jag kommer in i det, nu förstår jag inte ens hur jag ska orka laga mat efter att ha jobbat 9 timmar. Kan ibland känna lite smått panik för att det känns som att livet kommer bli tråkigare nu på något sätt, man spenderar så mycket tid på arbetsplatsen och det känns som att det enda jag kommer att göra hädanefter är att jobba... men jag ska inte klaga, jag är så glad för att det har gått så smidigt och att jag är där jag är idag. Kunde faktiskt inte blir bättre än såhär.