tystlidande

Blev tillfrågad av två vänner från rehabiliteringen om jag ville hitta på något på valborg, blev så glad över det. Tyvärr så åker jag ju bort men att veta att det finns några här som tänker på mig och vill ha med mig i deras sällskap värmer otroligt. Vi har pratat om att dra iväg med tåg någon dag, någonstans. Liksom bara komma i väg lite.

Har tänkt mycket kring min nya livssituation och de gamla förhållningssätten som inte fungerar längre när jag är i en ny fas (med jobb, vänner mm), så igår hos psykologen pratade vi kring detta. Det främjar inte min psykiska hälsa att fortsätta vara så isolerad och ensam som jag är och inte våga prata med någon. Men det är svårt att låta någon komma in i mitt liv, i stora drag så jag litar inte alls på någon och tror att personer som kommer nära kommer skada mig så fort de får chansen, jag har svårt att skilja mellan han och andra, min hjärna säger mig att alla fungerar precis som honom och det är ett stort problem... man är alltid på sin vakt. Jag kan inte fortsätta skydda mig mot inbillade "hot" från personer som egentligen inte utgör något hot mot mig, även fast det är riktigt läskigt måste jag börja pröva mig fram... testa att lita på någon för att kunna bevisa för mig själv att det inte dödar mig. Jag vill kunna ha nära vänner som vet om min situation, på ett sätt gör det mig mer skyddad eftersom man då har ett större skyddsnät med personer som ser efter en och ser till ingen känslig information läcker ut.

Jag har bestämt mig för att börja med att berätta för en person från rehabiliteringsgruppen som har visat att hon har ett stort hjärta och vi båda tycker mycket om varandra. När jag berättar beror alldeles på när rätt tillfälle ges, men förhoppningsvis snart. Jag vet faktiskt inte om jag vill säga rakt ut att jag blivit misshandlad av min fd pojkvän, men jag kommer berätta att jag lever med skyddad identitet och under dödshot och förklara vad det innebär. Sen om jag säger att jag inte vill gå in på varför eller berättar får känslan i stunden avgöra.