tystlidande

Pratade med psykologen idag om det här med att inte passa in här, att jag känner mig hemma i den andra världen. Saknar det livet ibland så det gör ont och längtan gör mig frustrerad. Jag vet att jag aldrig kommer vara där igen, bland de kriminella, bland de som brydde sig om mig, de som ställde upp oavsett vad. Jag själv har aldrig gjort någon kriminell handling, men ändå trivs jag bland de människorna... man kan undra varför men jag har verkligen klurat ut vad det är; i den "vanliga" världen är man bara någon om man har en tjusig utbildning eller har något annat man kan skryta med, där blev jag uppskattad för vem jag var, min personlighet. Jag "var någon" bara genom att vara mig själv, jag var inte någon pga meriter på papper, som om att det skulle kunna avgöra vem jag är och mitt värde. De personerna visste jag skulle ställa upp för mig, precis som jag skulle göra för dom. De ställde upp för mig när mitt nuvarande ex satt i häkte på ett sätt som jag vet att INGEN annan skulle göra för mig nu. Ingen vände en ryggen. Utanförskapet höll alla samman. Det jag upplevde där har jag aldrig upplevt här och kommer nog inte komma i närheten av den givmildheten och den uppbackningen jag fick under tiden med dom. Det var en helt annan mentalitet. När jag tänker på det gör det så jävla ont, jag kommer aldrig få tillbaka det där, aldrig känna det igen. Jag saknar allihopa, det var över 2 år sen jag såg de sist och jag vet inte hur de mår, hur de går för dom eller vart de finns någonstans. Jag skulle vilja se alla underbara små barn som jag sett sen födseln och bara krama om dom.

 

På kort tid har jag gått från att inte prata om det här alls till att vara ganska öppen och vilja prata om det, och skriva om det här på bloggen. Det finns faktiskt en person som har bidragit till det, en person som jag inte känner men jag läser hennes blogg och hon inspirerar mig otroligt mycket. Jag har förstått att man inte behöver skämmas, skämmas för att jag valde fel kille och allt som kom med det valet. Nej det är slut på det där, jag ska aldrig mer skämmas jag ska gå med huvudet högt. Det där är en stor del av mitt liv, det jag berättar är ju jag. Jag hatar alla lögner, är så trött på att spela en roll, tyvärr måste jag till stor del fortsätta spela för att skydda mig själv, skydda mig själv från mannen jag en gång älskade, älskade mer än vad som borde vara möjligt, men här är jag anonym och det ska jag ta tillvara på.

 

En sak som jag verkligen vill poängtera är att jag INTE vill glorifiera kriminella eller de som lever kriminellt, det är absolut inget att sträva efter! Det är en tuff och kall värld, även fast jag ibland kanske beskriver det på ett helt annat sätt.