tystlidande

Tog fram brev och började läsa. Av någon konstig anledning fick jag bara upp brev där han skriver riktigt fint och känslosamt. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes att läsa de där bra breven, som övertygade mig hur mycket han älskar mig. Men att läsa de dåliga breven var en mardröm, gav så mycket ångest att det kändes som att han försökte döda mig...han försökte döda mig med sina ord. När jag läser breven där han detaljerat berättar vad han älskar med mig känner jag mig så ensam och så vilsen, det är hos han jag borde vara! Det ska ju vara vi! Han älskade verkligen mig och jag älskade verkligen honom.

 

Jag kan ganska ofta gå runt och känna att ingen uppskattar mig för den jag är, min personlighet och mitt sätt att vara. Det känns som människor blir äcklade av mig, men det kanske bara sitter i mitt huvud? Det kanske inte är verkligheten? Men han älskade mig... han älskade att jag skrattade, min energi, mitt sätt att prata, mitt sätt att sova, mina vanor och ovanor... fan alltså jag känner mig så vilsen här, jag vill vara där, där med dig...

Det gör så ont att tänka på det och det känns så jävla dubbelt allting, känns som han var den enda som någonsin brydde sig samtidigt som han gjorde mycket som visade på motsatsen. Jag vill bara ringa honom, just nu, i denna sekund, när han svarar börjar jag gråta och han förstå direkt att det är jag, han kommer berätta hur mycket han saknat mig, hur många tårar han fällt och hur många takar han tänkt. Han kommer lyssna på mig när jag säger att jag inte orkar, att jag vill att det ska sluta göra ont. Han kommer komma och krama om mig, berätta att han aldrig släpper mig igen, att ingen ska få göra illa mig något mer och att han kommer skydda mig mot alla som är elaka.

 

...det där är bara drömmar, den drömmen kommer aldrig bli sann, det vet jag, men det gör så ont att inse att det aldrig kommer bli vi, hur mycket jag än önskar att allt kunde bli bra. När jag i tanken försöker blanda in honom i livet jag har nu så dör drömmen snabbt, han passar inte in i mitt nya liv, allt är så annorlunda men ibland lever jag kvar i det gamla, jag vill att det ska vara så perfekt som jag alltid önskade att det skulle bli.

 

Jag gick ner mycket i vikt under tiden han satt i häktet, och han frågade altid om jag åt ordentligt, och skrev att jag tynade bort, att jag blivit så liten, vem säger sånt till mig nu? Vem bryr sig tillräckligt mycket för att fråga? Tomt, det är det rätta ordet, det känns tomt utan dig.