tystlidande

Fick en mega dipp nu på kvällen, ville bara gråta, skrika, kasta in handuken och ge upp. Kändes dock skönt när jag pratade ut om känslorna med en familjemedlem, är ovant för mig men det kändes väldigt bra att inte vara ensam i det hela. I vanliga fall blir jag arg och vill vara ensam, "låt mig va" liksom.

 

Det ha varit en väldigt speciell dag, jag har pratat om mycket jag annars håller för mig själv. Jag och min vän var aldrig på picknick för det såg mörkt ut på himlen så vi gick och fikade istället och satt där i många timmar och bara pratade. Kände sånt väldigt behov av att prata om han och mitt tidigare liv, på bussen på väg till stan sköljde en känsla av saknad över mig, jag saknar honom, jag saknar tillhörigheten. Jag hatar ibland att behöva göra precis ALLT själv, och när det blir problem, ja då står jag där som vanligt, själv. Ingen som backar upp en, ingen man kan förlita sig på... det är det där "ingen" hela tiden. Jag vill inte tillbaka till det livet, men visst fan saknar jag vissa delar. Berättade för min vän, exakt hur jag levde med honom, och vad han var för person, första kommentaren var "du är en jävligt bra skådespelare, det skulle jag ALDRIG kunna gissa". Jag har några gånger nämnt för er att mitt ex var kriminell, och det var allt kring det jag berättade, det är en helt annorlunda "värld" och ibland kan jag själv blir förvånad övre hur jag faktiskt levt, bland vilka människor, och vad jag sett och upplevt. Allt är så annorlunda nu och ibland känner jag att jag passar in mer i den världen än jag gör nu, i det "vanliga samhället". Jag hittar liksom inte min plats här, jag känner mig vilsen och inte alls lika uppskattad för den jag är. Det var en händelse på jobbet i fredags som väckte en del känslor, och en del längtan tillbaka till det jag känner mig trygg i (på så sätt att det inte är främmande för mig, det är det jag är van vid att leva i).

 

Det har varit mycket tänkande kring honom, i och med två års dagen osv, men jag känner att det är fel att försöka trycka tillbaka det och distrahera sig med något annat som jag brukar, jag har funderat om jag ska tillåta mig sakna, liksom verkligen sakna så det nästan gör ont? Kan de göra något gott? Det kanske kan hjälpa mig att komma till nästa fas i hela bearbetningsprocessen, istället för att vända varenda känsla jag känner till hat för att det på något sätt är lättare att hantera? Jag vet faktiskt inte vad som är rätt, vad som får mig att må bra, både kortsiktigt och långsiktigt, men jag tror jag prövar att gå den här stigen och ser vart den leder...