tystlidande

Kom hem ca 21.40, har varit en väldigt psykiskt påfrestande helg och jag är helt slut i huvudet. Jag behöver psykologen fö jag behöver någon att prata med, jag har så mycket att säga, så mycket jag funderat på och så mycket jag vill lösa. På tisdag 15.30 sitter jag äntligen där, efter alla de här veckorna utan henne! Har stor lust att ringa till jobbet att säga att jag är sjuk imorgon, huvudet behöver vila och jag har inte lust att träffa en enda människa, vill inte prata med någon eller höra en enda röst, behöva vara trevlig och le fast man känner att det är skit inombords, men det är inte likt mig och jag behöver pengarna så det är bara att gå dit och kämpa på liksom, men visst sjutton har jag lust.

 

Det har ändå varit en bra helg trots allt, bättre än förväntat men det tar verkligen på mig när jag är i staden där allt hände. De kroppsliga minnena är de värsta, de är så läskigt äkta, som om jag vore där, som jag var då. Samma känslor, samma tankar och jag vill bara fly, springa tills jag inte orkar springa mera. Det finns så mycket minnen i staden, känns som varenda liten sten påminner mig om något, eller på minner mig om något som i sin tur påminner mig om honom.

 

När tåget rullade iväg från stationen var jag glad över att jag överlevde den här gången också.