tystlidande

Jag känner mig tusen gånger svagare nu dessa veckor utan psykologen, nu förstår jag verkligen hur viktig hon är för mig, för mitt liv ska fungera normalt. På tisdag är det bara 1 vecka kvar tills jag ska till henne! Har jobbat stenhårt med mig själv under dessa veckor och behöver nu bolla alla mina tankar och funderingar med henne. Jag spricker snart av att hålla allt inom mig, gissa om jag ibland bara vill skrika ut till hela världen hur jag känner för det är så mycket jag måste hålla hemligt. Igår på lunchrasten pratade en tjej om att hennes tjejkompis hade blivit jagad av en okänd kille och fått diagnosen posttraumatisk stresst och symtomen hon sa tjejen hade påminde väldigt mycket om symtomen jag har sagt att jag har pga stess (fast jag har sagt att anledningen är någon helt annan än sanningen)... efter att hon berättat det kändes det som att alla kolla på mig som om att de hade "kommit på mig" och det blev en konstig stämning för några sekunder men det var nog bara jag som upplevde den där "konstiga stämningen" bara för att jag blev nervös och kände mig påkommen. Det var faktiskt en gång en kille på jobbet som efter att jag berättat att jag flyttade hit efter att gjort slut med mitt ex sa "oj var det så allvarligt att du var tvungen att flytta ifrån honom" och skrattade (han skämtade för vi hade skämtat om både det ena och det andra innan) och det där är DET SISTA jag vill att de ska säga så jag var snabb med att förklara att så var det absolut inte, vi "växte ifrån varandra och ville olika saker", den klassiska kommentaren till varför man gör slut.