tystlidande

Ingen toppendag idag, ville gå hem innan jag ens börjat jobba! Allt gick segt och allt kändes tråkigt. Min handledare var inte på jobbet igår eller idag, redan igår kände jag på mig att det var något konstigt, att något hade hänt så jag skickade sms på frukostfikat, men fick inget svar och har inte fått svar än heller... idag kom en kollega till mig och frågade om jag visste vart hon var och sa att hon hade hört den ansvariga för vår avdelning prata med henne i telefon och att det inte hade låtit så bra. Jag blir jätte orolig för hon har samma förflutna som jag och den mannen hade försökt få kontakt med henne för några dagar sen, det kan lika gärna ha hänt något helt annat och inte ha med honom att göra men jag är orolig för henne och hennes familj. Vill inte vara för på och ringa så jag väntar tills hon tar kontakt eller kommer tillbaka till jobbet, vilket inte blir förens onsdag eller senare enligt kollegan som hade hört telefonsamtalet.

 

Det här får mig att tänka, blir man aldrig fri? Det var runt 15 år sen hon lämnade honom, de har dock barn tillsammans vilket ju gör det hela till en väldigt annorlunda situation, men kommer man aldrig kunna sluta vara rädd? Inte förens de dör och lämnar det här livet? Det är fel, så fel... Jag blir rädd när jag läser om kvinnorna som blir mördade, man inser att man är så ensam, att ingen skyddar en. Vissa kan nästan håna ens rädsla vilket gör mig arg! Det handlar om att jag skyddar mitt liv, min rätt att leva. Hade jag inte varit rädd hade jag kanske blivit utsatt för ytterligare ett våldsbrott, eller blivit mördad. "Han har glömt dig", det är lätt för andra att säga, men statistiken visar väl just det, att männen INTE glömmer en så lätt. Om man kollar på mitt ex historia visar den att han är långsint och gärna ger igen på människor flera år senare.