tystlidande

Jag fattar inte varför dessa plötsliga känslor kommer, som säger mig att jag och han hör ihop. Att vi ska vara tillsammans. Ibland känns det som att jag knappt klarar att andas ett enda andetag till utan honom. Det har gått två år, "vafan get over it" säger jag till mig själv, men inte gör det något bättre. Vi stod vid varandras sida vid alla motgångar, vi har gått igenom allt tillsammans men vem står vid min sida nu? Jag vill hjälpa honom, jag vill finnas där för dig! Skulle kolla upp om han fortfarande bor kvar på samma adress, och råkade då också få fram annan information, väldigt obetydlig, men direkt kände jag "jag vill vara där, jag vill höra om det, jag vill vara bland dom". Jag saknar liksom hela paketet som kom med han, jag saknar han vänner jätte mycket, de tjejerna som blev mina vänner och hela den miljön. Känner mig hela tiden mer och mer felplacerad.

 

Jag påminns om vårt förhållande, den bra delen av förhållandet som vad helt underbar! Men honom vid min sida kunde ingen trampa på mig, han sa alltid "gå med huvudet högt, skäms aldrig för vem du är" och det där känner jag inte längre... jag behöver honom, jag vill att han ska påminna mig om hur bra jag är, jag vill att han ska påminna mig själv om att vara den personen jag vill vara och känna att jag är något, är någon... Jag vill bli omtyckt på samma sätt som jag blev omtyckt av hans vänner, det är bland dom jag är "hemma" och jag vill hem.

 

Jag måste på något sätt hitta det jag hittade bland dom, här, i livet jag lever nu. Jag känner mig så svag, så sårbar, så liten. Ingen står vid min sida, ingen älskar mig på samma sätt han gjorde. Om ni bara visste hur mycket det kliar i mina fingrar, jag vill skriva till honom, berätta hur jag känner, känna stöd, känna att någon bryr sig. Jag vill ha en diskussion, få ut mitt hat, få ut min kärlek, jag vill att han ska berätta för mig hur mycket han älskar mig, vad han saknar med mig, hur mycket han tänkt på mig. Jag vill att han ska berätta nån romantisk liten historia som får mig att gråta. Tänker ofta på det han skrev i mailet; "du kan alltid höra av dig till mig. det ska du veta, förstår inte varför du inte gjort det om du mått dåligt. jag finns här för dig."...

 

Om det inte vore för att jag lovat en person, en person som betyder väldigt mycket för mig, att aldrig någonsin ta kontakt med honom igen, skulle jag ha skrivit till honom, tror jag, kanske, jag vet inte. Förstår ni hur läskigt det är? Förstår ni hur svag jag känner mig? VARFÖR känner jag det här, varför har jag fått för mig att vi ska vara med varandra igen, som det är min mening i livet? Det är ju sjukt, efter allt han gjort mot mig. Skulle han få chansen att prata med mig skulle han göra allt för att lura, lura mig mot min egna död så jag aldrig någonsin kunde försvinna från honom igen, "i graven vet jag vart jag har dig".