tystlidande

Dagarna har gått... haft besök, träffat J, mått dåligt osv. Fick träffa mitt syskonbarn för första gången i fredags som bara är ca 3 månader, det kändes speciellt. Vid vissa tillfällen blir det så tydligt att mitt liv är här, och deras där, det finns inget tillsammans längre. Förra veckan berättade jag för en arbetskamrat om min situation, skyddade identiteten och allt det där, det kändes bra, känner att jag kan lita på henne. Jag märker behovet av att få prata med andra, jag orkar inte hålla allt hemligt längre utan jag söker mig mer och mer till folk utanför min bubbla. Märkte att arbetskamraten blev chockad när jag berättade, hon sa dagen efter; "jag har tänkt jätte mycket på det du berättade, det är sånt jag bara trodde hände på tv men nu är det nära mig och verkligt". Jag tror det är svårt att koppla när jag berättar det, utåt ser man inte en enda glimt av insidan, av sanningen. Får ofta höra att jag spelar bra, att man aldrig kan gissa att det är något "fel" på mig.

 

Igår var jag i kyrkan, gick tillsammans med en kille som sommar jobbade på mitt jobb och som är väldigt troende. Har varit i en annan kyrka här tidigare som tillhör svenska kyrkan men den här var annorlunda, mer "fart" och sång, det tyckte jag verkligen om. Känner alltid ett visst lugn i kyrkan och även fast man inte känner någon där känner man sig som en del av gemenskapen och värmen, till och med mer än vad man kan göra med människor man känt ett tag. Ska eventuellt dit nästa helg, både på lördag och söndag.