tystlidande

Då var 2 års dagen här... och snart är den över. Läste precis mailet jag skrev till kuratorn 00:37 natten till 1 augusti där jag förklarade händelsen, kändes som jag var där... som om att jag satt och skrev mailet och att allt precis hade hänt, man märker på hur jag skrivit att jag var i chocktillstånd, det är ganska osammanhängande och lite rörigt. Vilken smärta alla de där känslorna jag hade skapar i mig, vill nästan krypa ihop för de gör så ont.

 

Den senaste tiden är det flera kvinnor som blivit mördade av sina män/ex män. Jag tänker varje gång på att jag kunde haft samma öde, och att jag faktiskt fortfarande inte är "utom fara". Döden skrämmer mig, ännu mer nu än då. Jag har kämpat hårt för att ta mig ifrån honom, för att undvika döden. Han ska inte få komma åt mig nu när jag kommit så långt. Kvinnorna som har blivit mördade borde ha fått leva, men nu är det borta för alltid... när jag läser om hur det hela utspelade sig så tänker jag på hur det måste känts för dom minuterna innan de dog; paniken, dödsångesten, rädslan... alla hemska känslor man känner på samma gång. Många gånger när jag blev misshandlad så sa jag "nej" istället för "sluta", om och om igen. Undra varför man säger det? "Sluta" borde väl egentligen vara de mest självklara?

Jag är där jag hoppades att vara när jag då satt och funderade hur livet skulle vara om 2-3 år, när allt kaos lagt sig. Det var så svårt då att föreställa sig hur allt skulle lösa sig, jag hoppades och önskade att allt skulle bli bra men det var inte alltid jag trodde på det. Vart vill jag nu då? Jag vill bli klar med studierna jag påbörjat innan jag lämnade honom och förhoppningsvis lyckas komma fram till vilket yrke jag känner är rätt för mig och påbörja någon utbildning. När jag väljer att hoppa på en utbildning beror mycket på ekonomin, helst skulle jag vilja börja inom 1 år men jag vill ha det på ett visst sätt innan jag sätter mig i skolbänken så jag är lite "säkrad" ekonomiskt. Jag hoppas jag får nära vänner/en nära vän och att relationen blir som jag hade med mina bästa vänner när jag var yngre, jag saknar det jätte mycket. Jag vill ha någon att dela allt med, någon jag inte behöver dölja något för och som är som en del av en själv. Jag har vänner jag är jätte tacksamma över att jag har, men det är ändå en såndär "bästa vän" som fattas. Om jag tänker längre fram i livet så hoppas jag på att flytta till något större inom några år, att jag träffar en bra kille när jag är mogen för det som behandlar mig på ett sätt som jag förtjänar och aldrig sviker mig. Någon som aldrig ens skulle kunna lyfta handen mot mig... Jag hoppas mer än något att jag slipper träffa på honom någonsin igen. Eller någon kille som honom.

 

Jag hoppas att jag till närsta årsdag blivit ännu starkare än jag är idag, och att jag tillåter mig själv att fullt ut vara den person jag vill vara. Jag vill vara en så bra människa som möjligt och tänka på andra människor, djur, naturen och miljön. Jag hoppas jag kommit ännu längre i bearbetningsprocessen av traumat och kan känna mig fri.