tystlidande

Jahap, måndag igen. Jobbar det sena passet denna vecka och då går det extra lååångsamt innan det är fredag, men vi har väldigt kul på jobbet så jag ska inte klaga, alls. Jag är glad över att jag ens har ett jobb och att det blev en sån "perfect match" med arbetsplatsen. Det är inte alla som har sådan tur...

 

Mådde inte bra igår kväll, kände hur ångesten kom närmare och närmare för varje minut. Började med ett telefonsamtal som inte alls var ett "ångest-samtal", utan ett helt vanligt samtal men det var när vi lagt på som jag kände ångesten helt plötsligt. Drömde också mardrömmar i natt, sånna där som är riktigt verkliga att man inte riktigt förstår till en början om det var en dröm eller verklighet.

 

Imorgon är det dagen D. Dagen då jag för två år sen i samband med en händelse bestämde mig för att lämna han. Det var ett hastigt beslut, jag visste att jag skulle ta det beslutet men aldrig när, på bara 20 min gick jag från "det vanliga livet" jag hade med han till ett liv i kaos, rädsla och flykt. Livet förändrades för alltid på de 20 minuterna eller vad det nu var. Kändes som flera timmar men det hela gick väldigt snabbt. Har tänkt mycket på det hela idag, och imorgon kommer jag tänka på det hela konstant. 2 augusti är det två år sedan jag flyttade till den här staden och jag har 1 år och 5 månader kvar på min skyddade identitet, sen måste jag söka på nytt vilket jag inte ser fram emot, får ont i magen av bara tanken att jag kanske inte får samma säkra skydd, eller kanske inte något skydd alls! Känns så konstigt att en främling ska sitta och bedömma och avgöra hela mitt liv. Försöker dock inte tänka så mycket på det just nu men ska börja planera när det närmar sig, måste ha en plan om det inte går som jag tänkt mig, en säker plan som gör att jag känner mig trygg.

 

Köpte god frukost till imorgon, värt att kosta på det lite när det är en sån betydelsefull dag för mig. Egentligen kanske jag inte borde vilja minnas? Men det vill jag!! Det är den viktigaste dagen för mig, den är förknippad med så mycket och att minnas får mig att uppskatta vad jag har och jag inser hur jäkla mycket jag kämpat. Jag märker skillnaden mellan mig och andra i min ålder, ibland kan jag önska att jag slapp allt mörkt i mitt liv, att jag slapp ha så mycket i "bagaget" och bara kunde leva så fritt som dom utan hämningar, jag missade mycket i livet under åren med honom och jag missar även en hel del av "mina bästa år" pga situationen jag lever i. Jag kommer aldrig få tillbaka det och det kan göra mig ledsen, varför har jag fått kämpa så mycket? Varför kunde livet inte fått vara lätt för mig också?

 

Idag har jag känt saknad, jag saknar honom. Det är sällan jag gör det men jag antar att det är för att jag känner mig ensam ibland, ensam och oförstådd. Jag försöker beskriva vad jag känner, men ingen förstår. Skulle han förstå då? Nja... både och. Skulle jag ta kontakt med honom nu, då VET jag att han skulle lyssna på varenda ord jag sa, finnas där för mig, låta mig ringa mitt i natten och jag skulle få gråta ut och han skulle säga "allt kommer ordna sig, jag fixar det åt dig".... men när vardagen och verkligheten kommer ikapp skulle han plåga mig, GÖRA så att jag gråter för att vara elak och se till att jag kände mig så liten som möjligt. Men fan vad jag vill ha en sån där bra stund med honom nu, jag behöver det mer än något.