tystlidande

Nu är det bestämt att vi ska träffas efter jobbet på torsdag, men vi skippar bion och istället endast sätter oss på något ställe, ser fram emot det jätte mycket.

 

Idag träffade jag en ur personalen från skyddade boendet i mataffären, hon började någon månad innan jag flyttade därifrån och arbetade med barnen och innan det var innan volontär så vi har pratat lite, men inte speciellt mycket, inte som med andra från personalen. Jag sa bara "hej" och log när jag såg henne och gick förbi för jag hade verkligen ingen lust att prata, och speciellt inte i mataffären, var även trött efter jobbet. Vet inte om hon inte riktigt kunde placera mig/inte kände igen mig eller om hon egentligen ville fråga något men det blev lite konstig stämning på något sätt och efter att jag stött på henne en gång till i affären bestämde jag mig för att gå mot kassan och betala istället för att fortsätta handla så att hon inte skulle säga/fråga något om vi möttes igen. Vet inte varför egentligen? Varför ville jag inte prata? Jag tyckte om henne, hon var jätte snäll och hon bryr sig mycket om människor men ändå kände jag att jag absolut inte ville prata.

 

För två år sedan var jag utomlands vid den här tiden, med han. Var hemma 1 dag innan jag lämnade honom. Har många fina minnen från den resan och det var det sista vi gjorde tillsammans... jag visste då att det var slutet på vår historia och jag sörjde att någon dag var den sista jag någonsin skulle se honom. Samtidigt som jag hatade honom älskade jag honom, smärtan i revbenen var ibland olidlig och den påminnde mig om vad han hade gjort mot mig och gjorde att jag ville att han skulle hålla sig långt borta från mig, men ändå vara så nära som möjligt så att jag kunde känna hans lukt och ta med mig den känslan, den studen, när vi inte längre skulle vara vi. Jag led över tanken att aldrig mer få se honom, aldrig mer få röra vid honom eller skratta med honom. När jag skrattade blev jag ledsen för jag visste att allt det där endast skulle bli ett minne. Jag led så fruktansvärt, över allt... ingenting var lätt.