Plågades av ensamheten
Gick tillbaka i bloggen och kom på att det var exakt ett år sen en vän från min gamla hemstad var här och hälsade på, har känt henne i sen 2008. När hon var här var livet en stor röra, bara ett år senare så är det som att jag är en helt annan människa, på ett helt annat ställe i livet. Jag hade sjuk svårt med separationer förut, jag grät och/eller mådde jätte dåligt när någon åkte här ifrån och kände mig ensam och övergiven, kastad till vargarna. Jag var så rädd för ensamheten, den var hemsk, att bli lämnad var en mardröm och att ha förlorat han var som att ha förlorat allt. Glömmer inte hur det plågade mig, alla känslor som gjorde ondare och ondare för varje hjärtslag...
När jag tänker på alla känslor jag hade då kan jag inte förstå hur jag klarade av att bära dom och ändå orka fortsätta kämpa. Hoppet fanns alltid inom mig, hoppet och tron och det var väl det som gjorde att kämparglöden aldrig slocknade.
Jobbar från 08.30 till 18.00 imorgon så det är dags att sova, skulle annars kunna fortsätta skriva i timmar...
Kommentarer
Trackback
